Sofia Karlssons ballader övertygade

Det var ingen slump att Sofia Karlssons Svarta Ballader blev en storsäljare. Visserligen har det gjorts otaliga tolkningar av Dan Anderssons dikter genom åren, men det här handlade inte om bara ännu några tolkningar i raden. Karlsson har lyckats med det svåra att göra något helt nytt av utslitna textrader. Men det är inte bara Dan Anderssons texter som har fått något nytt. Sofia Karlsson har i tolkningarna hittat en form som passar hennes röst perfekt. Till skillnad från den mer traditionella folkmusiksången så får den rika rösten här mer svängrum, vilket blev extra tydligt på Katalins scen. Hela framträdandet präglades av ett avslappnat men ändå pricksäkert uttryck i sångerna. I mellansnacken och strulet med en borttappad flöjt kändes det kanske lite väl avslappnat, men det var inget som störde alltför mycket.Vacker melankoliÄven om det var Sofia Karlsson och hennes röst som stod i centrum så skulle varken albumet eller konserten ha varit lika bra om inte de andra musikerna gjort sina viktiga insatser. Esbjörn Hazelius, som i första hand spelade mandolin och fiol, kontrasterade också fint genom sin mörka andrastämma på några av sångerna. Och utan Olle Linders suggestiva basspel hade knappast den nödvändiga finnmarksstämningen infunnit sig. Den stora behållningen och själva poängen med Dan Anderssons texter är att han lyckades göra vacker melankoli av det hårda livet vid kolmilorna runt sekelskiftet. Men när konserten avslutades med en magnifik version av Du liv blev åtminstone jag övertygad om att hans dikter aldrig låtit vackrare än så här.