I USA äter folk med glädje på Dunkin donuts. Där serveras munkar för alla dem som tycker att vanliga munkar är lite för nyttiga; de har topping av typ kakdeg, mjukglass, karamellkross och rent späck. Dunkin donuts finns – ännu – inte i Sverige.
Det gör däremot Berättelsen om Secretariat, trots att den liksom munkarna bara består av socker, fett och deg och därmed borde vara precis lika omöjlig att exportera utanför USA:s gränser.
Ingredienserna är: Den blonda kämpande kvinnan (Diane Lane) som ser ut som en annons för ett flygbolag och är lika flerdimensionell. Den bistre, men hjärtevarme, kufen (John Malkovich) i rolig hatt. Den snälle, enfaldige men obrottsligt lojale husafroamerikanen. Och, värst av allt, den vasstungade, hårdkokta gamla tanten med ett hjärta av guld. Samt en häst.
De förstnämnda intar olika positioner runt den sistnämnde och ägnar filmen åt att skrika Come on boy, you can do it – det här är en riktig j-la you can do it-film – medan hästen springer, konkurrenterna kommer med gliringar av typen den där hamburgaren har ju inte en susning, han är långsammare än ett SJ-tåg i december, blondinen biter underläpp och hästen ligger ett halvår efter alla andra men vinner ändå med en näsborre. Och alla är en familj och stolta över varandra och lär sig något hela tiden.
Berättelsen om Secretariat, alltså. En gråtfest för alla miljoner nioårshjärnor som är den amerikanska filmens bukiga penningbälte. En snarkorgie för oss andra.