Social studie som vacklar

I den värld jag växte upp i var häckarna raka. Bilarna välpolerade och familjerna bestod av en mamma, en pappa och två eller tre barn. Där rådde ett slags givet lugn som alla var införstådda med. Alla var måna om att bevara det lugnet. Men på varje gata i det kringelkrokiga bostadsområdet fanns det ofta en eller två familjer som stack ut. Kanske var färgen lite för sliten eller gardinerna fördragna för ofta. I det området fanns det nog, trots all genomarbetad normalitet, en hel del människor som både led och längtade bort.

I filmen Man tänker sitt, av Fredrik Wenzel (som slog igenom med Farväl Falkenberg) och Henrik Hellström, är det som om alla de udda familjerna samlats i ett radhusområde någonstans i Sverige. Det är där, i den tillrättalagda vardagen, i ett bostadsområde som filmen tar sin början. Genom elvaårige Sebastians ögon får vi följa den förvirrade och dagdrivande Jimmy, som trots att han har en egen son fortfarande bor hemma, där bor också Anders som precis har fått bygglov till sin carport och som både springer och renoverar bort sin ångest. Någonstans i periferin finns också Mischa som kom till Sverige som gästarbetare på sjuttiotalet men blev kvar.

Sebastian berättar i sakta mak om det han ser. Det han upplever och det han och de andra känner. Han berättar för oss om människorna och det liv som de av naturen och arvet blivit tilldelade. Och han gör det med både sina egna ord och citat från Henry David Thoreaus naturromantiska och civilisationskritiska böcker Civil olydnad och Walden. Historien lunkar sakta framåt. Ingen onödig dialog fyller filmens 77 minuter. Det känns. Gör ont i magen. Vrider om och är stundtals fruktansvärt omskakande.

Frågan är bara på vilket sätt filmen berör. Ingen av karaktärerna fastnar. Det går inte att känna empati för någon av dem. Jimmy är en helt avskyvärd person som låter sin son fara illa på grund av sin egen ovilja att anpassa sig. Sebastian har en undertryckt sadistisk sida som bubblar under den oskyldiga fasaden. Mischa skymtar som sagt bara förbi och rollen känns ganska onödig. Porträttet av Anders som är sorgligt förtryckt av sin far är tveklöst filmens starkaste. I en oerhört gripande scen, helt utan dialog, får han under en grillfest känna på sin farsas smaklösa mobbning.

Men jag kommer på mig själv att undra vad poängen med detta är. Är det en studie i social misär? Tack, jag vet att sådan finns överallt i samhället. Är det ett försök att storslaget skildra den mänskliga naturens fångenskap i civilisationen? Nja, de latinska körerna som tonsätter filmen förvandlar det försöket till pretentiös travesti. Man tänker sitt får mig att vackla. Antingen är det här genialiskt eller helt enkelt två unga filmskapare som försöker för mycket. Jag vet inte. Men det är åtminstone stundtals vackert och gripande. Det kan ibland vara gott nog.

Social studie som vacklar

Man tänker sitt utspelar sig bakom lugnet i radhusområdet och är en film som stundtals är både vacker och gripande. Men ibland undrar Niklas Kjellberg över poängen.