Snygg studie av brutal man

Mannen bakom Pushertrilogin, Nicolas Winding Refn, har inga ambitioner att göra ett informativt drama om Storbritanniens mest våldsammaste intern Michael Peterson, eller Charles Bronson som han föredrar att kalla sig. Filmen är i stället en begåvad stilstudie av karaktären Bronson och ett alldeles lysande konstnärligt porträtt av en brutal, men samtidigt på något sätt ändå harmlös och mångsidig man.

Fotot signerat Larry Smith bjuder på en färgsprakande välgjord show ackompanjerad av ett briljant soundtrack innehållande allt från Depeche Mode till klassiska verk. Särskilt faller jag för en av slowmotionscenerna där den nakne, svartmålade Bronson, på ett bestialiskt sätt, tar sig an fängelsepersonalen i ett crescendo av knytnävsslag. Slagsmålen är dekorerade med bombastisk musik och ett magnifikt foto, vilket gör våldet näst intill poetiskt. Det är definitivt inte bara smaklöst fulvåld vi talar om här!

Nicolas Winding Refn växlar mellan att skildra Bronson dels som ett blodgirigt djur och dels som en känslig konstnär. Det våld som Bronson ger utlopp för framställs dock inte som oberäkneligt eller okontrollerat, utan verkar snarare vara resultatet av en uttråkad och understimulerad intern. Bronson håller stundtals monologer till oss åskådare, rakt in i en kamera som beundrar honom på ett glorifierande sätt och många gånger ligger otäckt nära. Han underhåller med vaudevilleliknande teatraliska inslag som än mer tyder på en önskan om en plats i strålkastarljuset.

Michael Peterson skapar sitt alter ego Bronson och gör sig ett namn som en slagskämpe för att bli berömd och ihågkommen. Apropå ihågkommen så är Tom Hardys rollprestation som Bronson väl värd att minnas. Bronson är en rysligt snyggt paketerad film!

Snygg studie av brutal man

Bronson är en begåvad stilstudie av karaktären Charles Bronson och ett alldeles lysande konstnärligt porträtt av en brutal men mångsidig man, skriver Emma Dahlin.