Man kan nästan tro att Kungliga Operan kvällen till ära har återinfört klädkod. Många besökare är från topp till tå klädda i svart (med röda detaljer) medan andra är helt draperade i rött. Den rätta stämningen för vad som väntar infinner sig redan innan man ens stigit in i foajén.
Storsatsningen ”Dracula” förhåller sig beundransvärt självständigt till de oräkneliga tolkningar som i första hand filmskapare har gjort av Bram Stokers roman ”Dracula” (1897). Dessutom är det befriande att man inte har gått all in när det gäller vår tids mer inkännande och förlåtande porträtteringar av vampyrer. Greve Dracula må vara en plågad outsider som vill bota sin långlivade hjärtesorg och älska på nytt, men det råder heller inga tvivel om att han är ett blodtörstigt monster som förför och mördar unga kvinnor.
Många gånger är det en bländande snygg skräckopera. De stora, lite längre scenerna, som man har lagt mest krut på, är som väntat också de bästa. Däremellan har man kilat in små scener som mest känns dramaturgiskt pliktskyldiga. Kostymerna är överdrivna och påminner om parodier över det sena artonhundratals mode. Samma sak gäller rollerna som är fulländat spelade karikatyrer. Dan Potras scenografi, som är både pompös och avskalad, känns ibland lite anonym. Andra gånger är den oförglömlig och helt i takt med vad som sker på scenen såväl som nere i orkesterdiket. Fast jag tycker nog att man förlitar sig lite väl mycket på projektioner. Librettot är uppfriskande rakt på sak och det märks att författarna Claes Peter Hellwig och Kristian Benkö kommer från teatern.
Men det är Victoria Borisova-Ollas musik som lyfter denna annars ojämna opera. ”Dracula” är en på alla sätt imponerande debut. Mest lyckat blir det när musiken ensam får gestalta och när kompositören tar hjälp av maffiga körer. Då skapas suggestiva nyanser såväl som ödesdigra och känslosvallande ögonblick. När musiken har en ensam röst att jobba med är det inte lika fulländat. Det finns stämningar och känslor som hade behövt förstärkas ytterligare. Särskilt gäller det kärlekshistorien mellan Mina och Dracula, samt den förstnämndas psykologiska kamp för att frigöra sig från en tillknäppt och lydig viktoriansk kvinnoroll.
Som bäst är ”Dracula” när blodet sprutar från oskuldsfullt vita halsar och man vågar sig på att utan krusiduller gestalta den sexuella lust som dunkar hårt genom berättelsen. Det är onekligen roligt när Operan vågar sig på en storsatsning och slår på stora trumman. Men just den här gången är trumman kanske aningen för stor.