Det är våldsamt och pompöst när sagan om Snövit för andra gången i år går upp på bio. Men denna gång riktar sig inte filmen till de minsta.
Snövit i Rupert Sanders tolkning är en riddarlegend, där Snövit (Kristen Stewart) blir härförare för att ta tillbaka tronen som den elaka drottningen (Charlize Theron) tog från hennes far. Jägaren (Chris Hemsworth) är utsänd för att döda snövit i den mörka skogen, men blir i stället hennes allierade och beskyddare medan hon befinner sig på landsflykt. De är jagade av drottningens lika ondskefulla bror (Sam Spruell) när dvärgarna – i den här versionen är de åtta – kommer till deras undsättning.
Tyvärr tillför inte Rupert Sanders särskilt mycket vare sig till sagan om snövit eller till filmens fantasygenre. Det kan verka som att slå in öppna dörrar att anklaga en filmatisering av kanske västvärldens mest kända saga för att vara förutsägbar, men jag hade ändå trott att filmteamet skulle komma på någonting mer nyskapande än att lägga till en extra dvärg. Att dvärggängets ledare, den kloka, men blinda Muir (spelad av vanligtvis sevärda Bob Hoskins) tvingas leverera klichéer som ”you have eyes huntsman, but you do not see. She is destined to end the darkness” gör inte saken bättre.
Som fantasyfilm är det inte heller mycket nytt i Snow White and the Huntsman. Det är en värld uppdelad i gott och ont, där yttre skönhet och adligt blod är de mest ädla egenskaperna. De påkostade mastodontslagen är av den typ som finns i varje riddarfilm med självaktning och som vanligt i genren har det arbetats efter den tveksamma devisen: ”ju mer och längre desto bättre”. Och det är helt enkelt obefogat att denna film är mer än två timmar lång.
Det som ändå gör att Snow White and the Huntsman kravlar sig upp på två kajor är de visuellt vackra scenerna i den mörka skogen och i den förtrollade älvdalen. Skogen är precis så mystisk, hemsk och ogenomtränglig som det sägs i sagorna, medan älvdalen är som om en av Studio Ghiblis fantasifulla världar har getts ytterligare liv genom 3D-animation.