Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av norske Pål Sletaunes Babycall. Affischen för filmen utgör ett ansikte, en närbild, tillhörande Noomi Rapace utan något ansiktsuttryck. Titeln Babycall skvallrar inte heller den särskilt mycket om vad det är vi ska få se. Väl där påminner denna avskalade psykologiska skräckthriller med art house-ambitioner mycket om japanske Hideo Nakatas film Dark Water (2002).
Fotot med sin ständigt närvarande kalla blå slöja och den spartanska scenografin för inte bara tankarna till Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in (2008), även om den inte når upp till samma nivå, utan utgör också en perfekt plattform för en riktig nagelbitare.
Till miljonprogrammens tunga grå betong någonstans i förorten kring Oslo flyttar Anna, som spelas av Noomi Rapace. Hon har flytt undan sin våldsamme ex-man och med sig har hon sin 8-årige son Anders. Trots skyddad adress är hon vettförskrämd att ex-maken ska hitta dem och skaffar därför ett babylarm när de påstridiga socialarbetarna (Maria Bock och Stig Adam) insisterar på att Anders ska sova i ett eget rum. Babylarmet börjar sedan ta in ljud från ett annat babylarm i huset.
Allt eftersom Anna börjar nysta i varifrån ljuden kommer, får hon allt svårare att skilja mellan verklighet och fantasi. Babycall utspelar sig främst i den lägenhet där Anna och Anders bor, men den klaustrofobiska känslan att ständigt vara instängd infinner sig aldrig och regissören av Naboer (2005) och Junk Mail (1997) får inte till en enda scen där vi hoppar till.
Historien tar många vändningar, men skapar inte något bestående avtryck. Handlingen i Babycall är alldeles för plottrig och det minst sagt snopna slutet får hela filmen att fallera.