Den svenska sommaren betedde sig som en brutal protest mot vågen av den amerikanska cannabisliberalism som Snoop Dogg gått i bräschen för lika länge som hans karriär varat. Men hällregnet kunde inte släcka glöden. Varken huvudpersonen eller publiken brydde sig nämnvärt om vädret. När en av 2000-talets största hiphopklassiker ”The next episode” brakade loss på scenen plattades stadsträdgårdsleran snabbt hård som asfalt och när den följdes upp av det tidiga 90-talets största hiphopklassiker ”Nuting but a ”G” thang” blev regnet inte mer än en ljuseffekt som gav scenlamporna en extra dimension.
De senaste åren har Snoop Dogg sökt nya vägar genom att under pseudonymen Snoop Lion göra reggae och på senaste albumet svidat om till retro-r ’n’n b-sångare med Pharell Williams bakom producentspakarna på senaste albumet ”Bush”. Men när han spelar live vet han vad publiken vill ha och bjuder generöst på klassiker.
Det ger en lättköpt glädje, men kanske skulle det vara bättre om Long Beach-sonen gick mer på låtar som inspirerade honom än vilka som gör publiken lycklig. De flesta klassikerna ges i oinspirerade versioner som mest låter som att de spelas av för att de måste vara med i låtlistan. ”Who am I? (Whats my name?)”, ”Gin & Juice” och ”Drop it like it’s hot” får mer energi av publiken än av Snoop och bandet.
Bättre drag i covers som de malplacerade ”I love rock ’n’ roll” av The Arrows och ”Jump around” av House of Pain. Det oväntade ger konstrast till Snoops rutinmässiga west coast-gung, men det är samtidigt svårt att förstå vad det i övrigt fyller för funktion annat än att veteranrapparen agerar dj som spelar sina favoritbitar.
Vad gäller klassiska hiphopkonserter i Uppsala så var Public Enemy för långt efter sin storhetstid, 2Pac var bara dansare till Digital Underground och Talib Kwali var inte riktigt av samma dignitet. Det är också långt efter åren då Snoop sålde mest av alla, men han har lyckats hålla sig åtminstone halvt på toppen ända tills nu och konserten är tveklöst det största hiphopeventet i stan oavsett hur man ser det. Och även om han känns mer som en seriefigur än en människa är han en underhållare som vet vilka trådar man ska dra i för att hålla en dyngsur publik vid gott mod.