Snickarjobbet gav smak för scenen

Liverpool har sina John & Paul som satte staden tydligt på kartan och dessutom ett fotbollslag i världsklass. Uppsala har sina John & Paul, som också har blivit ett av stadens ansikten utåt, även om våra fotbollslag ligger aningen längre ned i divisionerna. Och John Fiske har faktiskt jobbat i Liverpool, bland mycket annat.

UNT träffar John Fiske över en kopp kaffe - inte te som man kanske förväntar sig av en engelsman i förskingringen - och det blir ett samtal som till en del blir ett oväntat droppande av kända namn. Men så har han också arbetat med en rad svenska och utländska artister under sina fyra decennier som kulturarbetare. I Liverpool jobbade han med bland andra skådespelarna Julie Walters och Jonathan Pryce, båda prominenta stöttepelare i brittisk film och teater.

Han har just kommit tillbaka från ett besök i sin barndomsstad London och är lite lyrisk över hur bra det blivit i centrum där sedan man införde trängselskatten för några år sedan.
- Jag växte upp i Putney och bodde en tid som 20-åring i Brixton. Men det var ett lugnt område då, långt före kravallerna som gjorde stadsdelen ökänd senare, säger John Fiske och drar sig lite i öronsnibben, en gest som han ofta återkommer till.

Han gick som så många andra pojkar i engelsk medelklass på internatskola, i hans fall Brentwood. Bland klasskamraterna fanns Douglas Adams, författare till Liftarens guide till galaxen.
- Han var en rolig typ, mycket omtyckt på skolan. Hans största passion var Pink Floyd. Senare i livet, när både han och bandet var berömda tog de upp honom på scenen i en låt så han fick spela gitarr med dem.
Fiske kan också ståta med det mer tvivelaktiga nöjet med att ha fått stryk av en blivande minister, med det klassiska brittiska skolverktyget i dylika sammanhang, "the cane" (lång, rak käpp, ofta av bambu).
- Det var Jack Straw, som blev minister senare. De äldre eleverna hade bestraffningsrätt över de mindre. Skolans hierarki och disciplin byggde på det.
Vad som förorsakade just den bestraffningen hinner vi inte gå in på. John Fiske trivdes ändå bra på internatet, där han vistades från sju års ålder till dess att han var arton.
- Jag skulle dock aldrig vilja skicka mina barn dit. Inte minst för att det var en enkönad miljö. En del av mina kamrater hade knappt talat med en flicka innan de gick ut skolan. Jag hade i alla fall fyra systrar.

En sak som var riktigt bra i skolan var musikundervisningen. Eleverna fick en gedigen utbildning på olika instrument. John Fiske fick lära sig spela både violin och piano.
- Vi hade en bra orkester på skolan som blandades med halvprofessionella musiker utifrån. Jag var riktigt bra på notläsning, något som tyvärr försvunnit en del, säger han med sin lite typiska brittiska brytning. När han någon gång går över till sitt forna hemlands vilda tungomål talar han en snygg "the Queen's English".
Den klassiska musiken hade han med sig hemifrån. Hans pappa var producent på anrika BBC och dessutom kritiker på tidskriften The Grammophon. Mamma tog hand om hemmet.

Men det var inte den klassiska musiken som lockade mest i en tid när musiken handlade om de första John & Paul, alltså The Beatles. Och Rolling Stones. John Fiske ville spela gitarr, rockgitarr. Och så blev det. Beatlesintresset skulle han ha stor glädje och nytta av senare i livet och karriären. I ett stort antal föreställningar av succén Yeah yeah yeah i Uppsala kom det till ovärderlig nytta.
Efter skolan kom en tid där han prövade olika jobb. En tid gick han som lärling och detta förde honom till teatern i Liverpool där han fick jobb som snickare. Men det gav honom mest en smak för scenen och blev starten för hans fortsatta liv som artist och kulturarbetare. Han var med i olika konstellationer och spelade på olika pubar. Musiken var en blandning av irländsk folkmusik, pop och country.
- Det var en hård men rolig "skola" där man fick lära sig att ta en publik.
Mest minns han spelningarna på en ställe strax utan för Liverpool som räknades som en farlig pub.
- Man fick dubbelt betalt. För att inte provocera till slagsmål var alla som jobbade där kvinnor. Blev det ändå bråk drog man bara ned gallret runt baren och väntade ut det hela.

Som så många andra medelklassungdomar på 70-talet drogs John Fiske till vänsterrörelsen, något han står för och är stolt över i dag. Han spelade en tid med The Liverpool Everyman Theater. Det var också då han träffade sin mångåriga parhäst Paul Kessel var med i den ansedda ensemblen 7-84. Mötet skedde under en turné då man kopplade av med en fotbollsmatch med ett annat gäng artister.
- Jag har sällan tyckt så illa om en människa som då jag träffade honom för första gången. Jag hade aldrig sett en person föra så mycket väsen av sig under en match, han skrek vilt och bråkade hela tiden. Jag lärde mig senare att han verkligen inte vill förlora.
Den egenskapen kan man dra nytta av säger John Fiske som numera kopplar av med golfrundor med Paul Kessel.
- Han är bättre än jag på att spela och har bättre handicap. Men gör han en miss så blir han arg och då kan man slå honom.
Den första antipatin gick som tur var över och John & Paul startade sitt långvariga samarbete. Paret gick med i den radikala musikteatergruppen Belt & Braces.. Den oblodiga revolutionen i Portugal hade just börjat och militären där - som var ledande i upproret - anställde kulturarbetare för att sprida information i bland annat avlägsna bergsbyar. Så gruppen åktet dit.
- Vi åkte runt fem personer i en liten bil och gav föreställningar blandade med föredrag på kvällarna. Jag undrar fortfarande om någon verkligen förstod vad vi pratade om. Den portugisiska landsbygden var som att kliva tillbaka hundra år i tiden.
Redan då kom ett av deras fortfarande levande nummer till - utbrytarkungen The Great Kesselofski: Paul Kessel i en tvångströja medan John Fiske pratar avledande. Det numret byggde de längre fram ut till en hel föreställning.
Tillbaka från Portugal fortsatte paret med Belt & Braces. Under turnerandet kom de att framträda ett par gånger i Uppsala och ett slags gemensamt tycke uppstod. Fast i första hand var det kärleken som dök upp. Paul Kessel träffade Maria och genom henne träffade John hennes kompis Carin. På den vägen är det...

Resten är nutida kulturhistoria. Kesselofski & Fiske är numera ett begrepp i Uppsala, Sverige och faktiskt världen. De har samarbetet i mer än 30 år och gjort runt 15 olika produktioner. Hiten framför andra är Titanic som de spelat mellan 600 och 700 gånger i 14 länder och tre världsdelar.
- Om man spelade i ett sträck skulle det ta en månad av mitt liv. Det var roligt att vi gjorde den innan filmen Titanic kom och lade beslag på namnet. Den gjordes som en musikalparodi och håller bra än tycker jag.
Han borde veta. En period var John Fiske kapellmästare och arrangör i musikalernas West End i London.
- Fast det var bara en liten teater, säger han blygsamt och så här långt in i intervjun är öronsnibben rejält röd.

Nu närmast fortsätter han att jobba med Paul Kessel, de spelar senaste uppsättningen Frankenstein i Uppsala igen i början på mars. Han är också dramalärare på Wiks folkhögskola och håller på med ett projekt där 48 ungdomar från Uppsalas sex vänorter ska framföra en miljöpjäs med nycirkusinslag. Där samarbetar han med Bim de Verdier och Cirkus Cirkör.
Annars försöker John Fiske skriva på lite nytt material. Förutom till Kesselofski & Fiske skriver han till barnteatergruppen Tio Fötter. Som tur är han disciplinerad och lägger upp tiden som ett regelbundet arbete.
- Jag blir ganska trött på mig själv och mina idéer när jag jobbar i ensamheten. Huset är heller aldrig så välstädat som under skrivperioderna. Men sedan kommer jag i gång igen.
Framtiden? Tja, tillvaron ser ut som för de flesta kulturarbetare:
- När jag får det orange kuvertet inser jag att jag kommer att hålla på länge, länge, säger han.

Snickarjobbet gav smak för scenen

Liksom Liverpool har Uppsala sina John & Paul, som också har blivit ett av stadens ansikten utåt. UNT träffar kulturarbetaren John Fiske.