Snåriga relationer i familjedrama

Inledningen till Margot at the wedding är den roligaste sekvensen i filmen. I ett nötskal fångas förhållandet mellan en tonårskille och hans mamma. Mamman är förstås pinsamt beskäftig och han är utom sig över att vara instängd i hennes sällskap på ett tåg.
Titeln har komediton, filmen kallas komedi men detta är så långt ifrån lättsamheter man kan komma. Snarare påminner handlingen om vad Ingmar Bergman åstadkommit i sina filmer på 60-talet och Lars Norén i sina pjäser på 80-talet. Det handlar om komplicerade människor med komplicerade relationer, ofta kryddade med nattsvarta bråddjup. Jodå, svart komedi kan vara ett epitet som stämmer även här, men den är ganska humorbefriad denna gång.

Det finns drag i Margot at the Wedding som påminner om Ted Solondz svarta dramakomedi Happiness. Men riktigt samma skärpa når inte Noah Baumbach. Han var svartroligare i sin debutfilm, The squid and the whale, som handlar om föräldrarnas skilsmässa.
Margot at the wedding är en variation på samma relationstema, med äktenskap och skilsmässor i fokus, betraktade av en storögd tonårsgeneration. Den handlar om två systrar, Margot som spelas av Nicole Kidman med kylslagen precision och Pauline, som görs av Jennifer Jason Leigh i en rufsig och varmhjärtad rolltolkning. De har varit osams länge, eftersom Margot har använt sig av Paulines hemligheter i en roman hon skrivit. Det visar sig också att de har mörka, gemensamma minnen från barndomen.

Pauline ska gifta sig med Malcolm och har bjudit systern och hennes tonårsson, gestaltad av den utmärkta debutanten Zane Pais, till bröllop. Malcolm spelas av Jack Black. Han är tyvärr hopplöst felvald till rollen som denna deprimerade och arbetslösa man. Trots att rollen är tragisk, sitter jag där och väntar på att han ska börja skoja lite som han annars brukar göra på film.
Margot har egna avsikter med att komma till bröllopet. Hon har övertalat sin man att stanna hemma och i närheten av systerns hus bor en gammal älskare, en obehaglig och arrogant författarkollega till henne, som spelas av Alan Rickman.
Relationerna mellan filmens människor är lika unkna och röriga som familjens hus som lillasyster Pauline fått ärva. Hon har gjort få förändringar och tycks bara stuvat in grejor i rummen vartefter. Det symboliska bildspråket är ytterligare förstärkt med ett träd på gården som de sura och skumma grannarna vill ska huggas ned, men som Pauline vaktar ömt.

Vi hinner få möta barnmisshandel, mordförsök och pedofili innan filmen är över och det blir lite för mycket av inflammerade familjerelationer, det hela känns överarbetat och pretentiöst.
Men handkameraarbetet ger autenticitet åt det hela och Nicole Kidmans och Jennifer Jason Leighs skådespeleri är bra. Nog finns det en del i filmen för de flesta av oss att känna igen sig i, om inte annat så är vi alla barn till föräldrar på gott och ont. Ändå finns det en disharmoni i berättandet som gör att den inte riktigt fungerar, en cynisk och irriterande ton som gör det obekvämt att se den. Sammanfattningsvis en film som lämnar mig kluven mellan bra skådespeleri och ett överflöd av humorfritt relationselände.

Snåriga relationer i familjedrama

Trots snåriga relationer i handlingen, en realistisk ton och bra skådespelare lyckas inte Noah Baumbach gjuta något flödande liv i sin dramakomedi Margot at the wedding, tycker Susanne Sigroth-Lambe.