Efter några år i diaspora och en renoveringsbudget kring miljarden har det blivit dags för det ärevördiga Nationalmuseum att öppna portarna igen. Åtminstone nästan.
Med en del inte helt oväntade förseningar är det nu aviserat att museet återinvigs nästa höst, närmare bestämt 13 oktober.
Men redan förra veckan inleddes arbetet med att återinstallera konsten, vilket innebar att en samling journalister och andra berörda fick titta på när en uppklädd kulturminister Alice Bah Kuhnke tillsammans med museets tillförordnade chef Birgitta Castenfors rullade in skulpturen ”Ung kvinna med blomsterkrans i håret” av Johan Niklas Byström i en av de färdigrenoverade salarna, samt fick en chans att smyga runt i ytterligare några tomma, men magnifika rum.
Den ceremoniella inrullningen och den efterföljande turen gav först intryck av att rikta sig till ministern mer än till allmänhetens representanter.
I mitt stilla sinne hann jag redan formulera en drapa om att museet tydligen missat chansen att skaka av sig den djupa nigning för överheten som ofta är lite av ett problem för den äldre konsthistorien i relation till samtiden.
De positiva signaler som har kommit under museets renoveringsperiod har annars handlat om att samling och verksamhet har hittat nya spännande sammanhang.
Den nu avpolletterade chefen Bernt Arell har varit bra på att prestigelöst låta det mastodontartade museet gnida sig mot nuet på ett roligt sätt, och det är naturligtvis värt att bevara.
Riktigt så illa som en visning av en ministervisning blev det nu emellertid inte.
Och även om den nya färgsättningen är en gnutta murrigare än jag väntat mig, ser jag med tillförsikt på museets nyöppnade. 120 tidigare dolda men nu framtagna fönster och en dubblerad publikkapacitet bådar väldigt gott.