– När jag var ung kände jag aldrig att jag passade in och när man som jag kom från en industriregion ansågs artist inte som något bra jobb. Men nu känner jag mig mer utanför än någonsin. Nu står alla utanför samhället, säger hon.
Enligt Patti Smith är regeringarna och de stora företagen starkare än någonsin. De är det nya samhället och alla andra står utanför. Hela världen är marginaliserad.
– Det här låter väldigt negativt, men jag är hoppfull. Men vi måste ena oss för annars kommer miljön och vårt fredstänkande att kollapsa. Låten Rock ’n’ roll Nigger, som är en metafor skriven för alla i samma situation som jag var i då, är mer aktuell än någonsin, säger Patti Smith.
Patti Smiths artistiska gärning har genom hela karriären har handlat om motstånd och normbrytande och det kommersiella tänkandet har aldrig fått styra vägvalen. Från början hade hon inte ens tänkt bli musikartist utan framförde tonsatt poesi, som fick stor uppmärksamhet genom sin intensitet, ilska och knivskarpa formuleringar. Piss factory, som finns med på debutsingeln tillsammans med en cover av Hey Joe, handlade om hennes erfarenheter från industriarbete.
Några år innan hon själv klev upp på scenen fick hon en uppenbarelse. Såg en The Doors-konsert och tänkte ”jag kan göra det där” när hon såg Jim Morrison på scenen. Något som återges i memoarboken Just kids som handlar om hennes tidiga år i New York och förhållandet med fotografen Robert Mapplethorpe, som dog i aids 1989.
– Men jag gjorde inget åt insikten då. Jag var en ung flicka som jobbade i en bokhandel. Det slog mig nog inte att jag verkligen skulle göra det han gjorde, bara att jag skulle kunna. Om det påverkade mitt beslut att börja framträda live senare är svårt att säga, men det är en intressant fråga.
Parallellt med musikkarriären har hon hela tiden fortsatt skriva poesi och ge ut diktsamlingar. Under större delen av 80-talet lades musikkarriären till och med på is till förmån för författande och familjeliv. När maken Fred Smith dog i cancer 1994 gjorde hon comeback till musikscenerna och har turnerat och släppt skivor regelbundet sedan dess.
Genom åren har hon spelat många gånger i Sverige, ett land som hon har ett speciellt förhållande till. – Sverige är ett fantastiskt land som jag alltid känner mig välkommen i. Människorna har en stark känsla för musik och man känner sig hälsosam när man är där.
Sverigeintresset är även litterärt. Som deckarfantast har hon läst många svenska deckare av författare som Henning Mankell och Sjöwall/Wahlöö.
– Det jag gillar med deckare är hur man får komma in i och uppleva tankarna i detektivernas huvuden. Hur de resonerar och kommer fram till lösningar och där är Mankell en mästare. Jag vet att ni har massor av annan bra litteratur i Sverige, men det är främst deckarna jag har fastnat för, säger hon.
Patti Smith har aldrig spelat i Uppsala tidigare, men hon har varit i stan för att besöka Dag Hammarskjölds grav på Gamla kyrkogården.
– Min pappa tyckte mycket om Dag Hammarskjölds poesi och hans politiska gärningar och jag minns att han var förkrossad när han fick reda på att han hade dött. Det var fint att se graven och landskapet runt Uppsala är väldigt vackert.
Senaste skivan Banga är döpt efter Pontius Pilatus hund i Bulgakovs surrealistiska roman Mästaren och Margerita. Den släpptes förra våren påminner en hel del om Patti Smiths tidiga skivor i växlandet mellan poesiuppläsning och sång och i ljudbilden, vilket är meningen. Albumet spelades in i Jimi Hendrix gamla studio Electric Lady Studios där debutalbumet Horses spelades in med samma inspelningspersonal som 1974.
Nu som då går det att höra artistens båda största influenser. Tidig rock ’n’ roll och opera.
– Jag har två starka musikminnen från när jag var barn. Det första när jag blev helt galen av att höra Little Richard Tutti frutti på radion när jag var sex år. Jag förstod inte ens vad det var, men det gjorde stort intryck på mig. Det andra var när jag åtta år och låg sjuk i scharlakansfeber och hörde Eleanor Steber sjunga Madame Butterfly på radion.
Opera var lite otippat.
– Kanske det, men jag älskar opera. Till favoriterna hör sångaren Maria Callas och Wagner. Jag kan ju inte sjunga som operasångare, men jag har lärt mig mycket genom att studera operasång. Som hur man tar lyssnaren från en lugn plats till en stark plats genom sången, som i till exempel min låt Pissing in a river. Det är vad jag fördriver det mesta av min tid med. Opera och deckare. Det sammanfattar mig ganska bra som person.