Smetigt klyschdike

Garry Marshall ligger verkligen i när det gäller Short cuts-inspirerade romantiska komedier. Efter fjolårets Valentine’s day där ett tjog livsöden knöts ihop på Alla hjärtans dag i Los Angeles, tar han nu delvis samma skådespelare med sig över kontinenten och återanvänder upplägget i New York på nyårsafton. 

Mer symbolladdat än denna plats under denna afton blir det knappast, och som den älskare av romantiska komedier jag i grund och botten är måste jag erkänna att jag styrde stegen mot New year’s eve med visst pirr i magen. Men nej, den här gången kör tyvärr den erfarne regissören Marshall rätt ner i ett smetigt klyschdike.

Historierna som ska flätas samman rör sig kring det stora firandet på Times Square, dit en miljon människor brukar bege sig varje nyårsnatt för att se den stora ljusbollen sänkas ner samtidigt som det nya året räknas in.

Ett stort antal kända ansikten har samlats ihop. Robert De Niro spelar cancerpatient på sin dödsbädd, Michelle Pfeiffer gör en grå sekreterare som revolterar, Halle Berry är en lojal sjuksköterska, Jessica Biel porträtterar en tävlingsinriktad och höggravid kvinna, Hilary Swank gör rollen som Times Square-chef, Ashton Kutcher sitter fast i en hiss, Sarah Jessica Parker är tonårsmamman som satsar allt på sin dotter och Katherine Heigl och Jon Bon Jovi spelar ett strulande kärlekspar – för att nämna några av dem som passerar revy. Dessutom dyker New Yorks borgmästare Michael Bloomberg upp som sig själv i en liten roll, kanske trodde han att filmen skulle innebära bra reklam för staden.

Mitt stora problem med New year’s eve är att svärtan är så totalt frånvarande. Att någon av pusselbitarna inte skulle ha passats in när eftertexterna rullar finns inte på kartan, allt ska falla på plats och det skaver inte ens någonstans i formgjutningen. Visst hör det genren till med lyckliga slut, men utan ett visst mått av mörker är det svårt att uppskatta ljuset.

Visserligen finns det filmer inom den här väldigt specifika genren med ungefär samma mått av sockersöthet som blivit lyckade – Love actually är ett exempel på det - men till skillnad från den är New year’s eve väldigt platt skriven, karaktärerna myllrar bara förbi utan att någonsin fästa.

Nej, se Love actually nästa gång den tv-repriseras i stället. Det brukar ju ske mest varje vecka denna tid på året.