Regibröderna Dardenne är mästare på att skildra människor som tufsats till av livet. Även denna gång har de gjort ett välspelat drama, som är som ett lika smärtsamt som bitterljuvt utsnitt av verkligheten. Filmen har redan hunnit skörda filmpriser, som till exempel juryns stora pris i Cannes i våras.
Det handlar om en tolvårig pojke, Cyril, som desperat vill få kontakt med sin pappa. Men pappan vill inte ha någon kontakt med honom, oklart varför, och har placerat pojken på ett barnhem. Någon mamma till Cyril syns inte till och pratas inte om heller.
Av en tillfällighet blir Cyril fosterbarn på helgerna hos en damfrisörska med ett rymligt hjärta. Helt lätt är det inte ändå för honom. Längtan efter fadersgestalt driver honom att göra några felval.
Den socialrealistiska historien känns som en inspirerad blandning av de två filmklassikerna Cykeltjuven (1948) och De 400 slagen (1959). Den unga Thomas Doret i huvudrollen är ett sammanbitet och kutryggigt ångestnystan och Cécile De France är ljuv utan att vara menlös som hans fostermamma.
Hela tiden känns det som att det är en verklig berättelse om riktiga människor mitt i det krångliga rådbråkande livet. Cyrils förtvivlan över pappans svek känns inpå huden. Det är lysande gestaltat utan att för en enda sekund bli smetigt eller sentimentalt. Och det hela slutar alldeles som mitt i ett andetag.