För 25 år sedan blev Ewa Cederstam våldtagen. Händelsen har hon burit med sig sedan dess. Denna dokumentärfilm har henne själv i huvudrollen och hennes avsikt med filmprojektet är att befria sig från detta minne som fortfarande ockuperar hennes kropp.
I samtal med maken, föräldrarna och bästa vännen borrar hon sig tillbaka i tiden, genom lager av förnekelse och skuldkänslor. Hon besöker också Malmö stadsarkiv för att läsa rättegångsprotokollet. En polisman vid familjevåldsenheten genomför ett förhör med henne på samma sätt som det gick till för 25 år sedan. Detta för att öka hennes egen förståelse för vad som hände.
Hela tiden har hon någon med en kamera med bakom axeln, en "fluga på väggen" som följer henne när hon konfronteras med sina egna och andra minnen av händelsen och när hon funderar över vilken påverkan upplevelsen haft på livet som sedan följde.
Många naturbilder och finstämd musik i ljudspåret balanserar fint mot hennes fruktansvärda erfarenhet som 18-åring som nyligen flyttat hemifrån. Det gör filmen faktiskt hanterbar för åskådaren, även om den verkar väl privat och introvert i bland. Många sekvenser är också långa och händelsefattiga, det är mer av stilla poetiskt vemod än gnistor av upprördhet.
Ewa Cederstam har en påfallande medkännande och kärleksfull omgivning. Och det är kanske filmens främsta förtjänst att den visar på hur läkande en kärleksfull vardag kan vara.