Smärtande frånvaro

Originaltiteln Anche libero va bene är en mer träffande programförklaring - länge undrar man bara för vad. "Att spela libero går också bra", eller om man så vill "att vara fri går också bra," är också en av filmens sista repliker, en truism som blir betydelsebärande först med hela filmen i ryggen.
Fram till den stilla vilande slutscenen har regidebuterande Kim Rossi Stuart (också en av fyra manusförfattare samt en av två huvudkaraktärer) valt att varken dröja på bilderna eller hetsa fram en berättelse utan lugnt föra filmen framåt och parera plötsliga utbrott med nästan drömartat realistiska inpass.

Filmen kretsar kring en frånvaro, först outtalad och sedan alltmer påtaglig. En familj - pappa, elvaårig son och pubertetsdotter - har övergivits av hustrun/mamman och man förstår att det inte är första gången det hänt. Snarare är det en rutin som utspelas när hon oväntat dyker upp, men inte mindre smärtsam för det. Denna gång är barnen "tillräckligt stora" för att vara med i beslutet: ska vi låta mamma komma hem igen?
Den lilla familjens sammanhållning etableras snabbt: i mörkret sovande i samma säng skymtar de bara som armar och händer som håller om varandra, lika mycket utestängande som inneslutande. Men att vara fri är ju också bra, så pojken Tommaso, spelad med finstilt närvaro av Alessandro Morace, stjäl till sig stunder där han balanserar på hustaket och spionerar på världen genom kikaren. Omkring honom vajar tv-antennerna på samma sätt som hela hans värld är i gungning.

På detta sätt är Allt om min pappa en film där närapå allting pekar på något större. Till sist blir alla betydelsebärande element en grå massa, på samma sätt som den komplexa karaktärsstudien av pappan, där kärleksfullhet och aggression blandas med ren panik, blir så mångfacetterad att den blir fyrkantig. Filmen är närmast ett koncentrat av hur farligt, fantastiskt och fruktansvärt livet kan vara för ett barn. Men man önskar att Kim Rossi Stuart hade kunnat berätta om det på ett något mindre överlastat sätt.

Smärtande frånvaro

Nej, Allt om min pappa har ingenting att göra med vare sig Almodóvar, transsexualitet eller spektakulärt filmspråk. Den svenska titeln på detta italienska familjedrama luktar mer kommersiellt knep än den är ett seriöst försök att artbestämma filmen.