Tre pojkar växer upp i Bromma: Anders, Kennet och Steven. Dokumentärfilmaren Martin Persson fångar upp dem där och letar reda på dem ett antal år senare, när alla fyllt 38. Livet har farit fram mycket olika med dem, med den gemensamma nämnaren att de kanske inte riktigt nått fram till sig själva. . .
Det låter som en ganska typisk svensk tv-dokumentär och paret Anders Magnusson och Martin Persson leker friskt med stereotyperna för hur man gestaltar en sådan produktion. Det är närbilder av vardagen med klipp in direkt till någon som berättar hur det verkligen är. Alla tittar lite nervöst in i kameran då och då och den där typiska tafatt-heten när man vill visa upp sina bästa sidor men misslyckas kapitalt görs genomgående bra. Det är flygbilder över bostadsområden, besök på arbetsplatserna och så vidare. Man känner igen det mesta.
Fast huvudpersonerna brukar förstås inte vara en och samma. Här excellerar Peter Magnusson i alla tre rollerna. Han gör det bra, ändrar lite frisyr, kläder och gång, och vips är han Kennet. Eller Steven. Eller Anders. De som följt tv-serien ”Blomstertid” känner igen ett och annat.
Anders är som tagen ur "Solsidan", en man som lyckats med allt: framgångsrik på jobbet, stort hus i Brommas fashionabla kvarter, vacker fru och allmänt lyckad. Tills en dag. ..
Steven är slackern som likt en flyttfågel byter vistelseort mellan Alperna på vintern och Gotland på sommaren. När nu hans senaste flickvän, 21-åriga Carola, berättat att hon är gravid vill han bygga bo hemma i Bromma. Och ta upp kontakten med sin nu tonårige son. Men det går inte som han tänkt sig. ..
Kennet är den beige och genomhygglige tönten. Han är lärare och kär sedan många år i Malin, något han inte vågat berätta. Han hunsas av sin inneboende och har allmänt svårt att ta för sig. Men "the tender turns tough". ..
Trots att Peter Magnusson driver friskt med sina rollfigurer skiner hans sympatier för dem igenom ordentligt. Magnusson skildrar dem lika ömkliga som ändå älskansvärda. Det gör att det blir en varm komedi av det hela trots att det händer en hel del tragiska saker. Det är oftast skickligt gjort även om det tramsar till sig emellanåt.
Det hade faktiskt gått att göra en helt annan film med bara små förskjutningar i i framställningen. Nu minns man mest stämningen och ett antal dråpliga situationer. Magnussons filmer kanske inte hela tiden framkallar det stora jätteskrattet, men att under en hel film ha ett småleende på läpparna smäller högt det också.