När Olof Palmes misstänkte mördare Christer Pettersson frikändes erbjöd porrtidningen Svenska Hustler honom ett utvik för 25 000 kronor. Den härjade drogmissbrukaren nappade och fotografen bad honom att ta av sig alla kläder, lägga sig ned på en björnfäll och sära lätt på benen ...
Där och då, i en fotostudio någonstans i Stockholm 1990, sattes ribban för vad som var möjligt i 90-talets medie-Sverige. Det skulle bli ett minst sagt galet årtionde.
Gert Fylking gjorde helikoptern på Robert Aschbergs skrivbord och 1993 fick en grupp män smörja kråset på Operakällaren innan de skjutsades till Södersjukhuset där de fick vända sina rumpor mot kameran och delta i Sveriges första och sista ”SM i lavemang”.
90-talet var decenniet då alla gränser skulle sprängas och någonstans på ett dyrt kontor i New York satt den fryntligt leende kapitalisten Jan Stenbeck och plöjde ner miljon efter miljon i svensk lekstugemedia.
Det gamla radio- och tv-monopolet var äntligen brutet och nu skulle all förlorad tid tas igen. Det rådde en nybyggaranda och eftersom möjligheterna plötsligt kändes oändliga gick somliga över gränsen.
– Tänk dig att en tidning skulle få för sig att vika ut Anna Lindhs misstänkte mördare på 00-talet. Det är fullständigt otänkbart. På 90-talet testade man de publicistiska gränserna och det fanns inga regler. Nutidens utskällda dokusåpa Kungarna av Tylösand är till exempel ingenting jämfört med SM i lavemang, säger Christian Albinsson, en av författarna bakom den tillbakablickande boken 90talet.se.
Tillsammans med vännerna Fredrik Söder och Niclas Wikström har han gått igenom de företeelser som formade hans och många andra 80-talisters uppfattningar under 1990-talet. Inte minst ser han sig själv som en ren produkt av det mediefixerade årtiondet.
– Vi var alla lantisar som hade en romantisk dröm om att få ”jobba med media”. På 90-talet skapades mediegymnasielinjer i Sveriges småstäder för sådana som oss, men det enda man kunde hoppas på var att någon gång få ärva ett jobb på Hallands Nyheter, om man hade riktigt tur, säger före detta Halmstadsbon Christian Albinsson.
Förebilderna fanns i tv-kanalen Z-TV, ett Stenbecksfinansierat tillhåll för förvirrade ungdomar med stort bekräftelsebehov.
– Tv-profilen Peter Siepen berättar själv i vår bok om hur han bara var en busschaufför som brukade vara ute i Stockholms nöjesliv, en skön kille helt enkelt, och om hur han därför fick programledarjobb på Z-TV. När han frågade chefen vilket sorts program han skulle göra fick han bara svaret: ”Det är upp till dig.” Något sådant skulle aldrig kunna hända i dag, menar Christian Albinsson.
Numera gör medieföretagen alltid målgruppsanalyser och fokusgruppsutredningar innan de lanserar något nytt. Ingen släpper ifrån sig något utan att först ha undersökt om det fungerar kommersiellt. Professionalismen har ökat och likformigheten likaså.
Många av dem som såg den uppumpade busschauffören Peter Siepen apa sig i råtajt skogsmulletröja på Z-TV under 90-talet känner sig därför lite lurade i dag.
– När jag var 18 år ville jag bli som ”Baren-Fredrik”. Ingen jävel vet vem ”Baren-Fredrik” är i dag. Vi 80-talister trodde att drömjobben bara skulle komma till oss. Det blev ett brutalt uppvaknande när vi väl insåg att man faktiskt måste jobba hårt för att komma någon vart, inte minst inom mediebranschen. Det hade varit mycket enklare om vi 80-talister hade satsat på ingenjörsyrken i stället. Men det är så dags att tänka på det nu, suckar Christian Albinsson.
Medan Hassangänget spexade i radio och Killinggänget droppade indiereferenser i tv så var verklighetens 90-tal långt ifrån någon räkmacketillvaro. Det var ekonomisk kris, chockhöjningar av räntan, massarbetslöshet och lasermannens terror, allt medan Bert och Ian staplade backar till tonerna av den politiska schlagern Vi hänger me’.
Samtidigt fostrades en hel generation i att bara rycka på axlarna åt eländet. Ironi och cynism gav kredd. Allvar och engagemang var bara för losers.
– Killar i min ålder, vi som uppnådde 12 års ålder under 90-talet, vi kan inte skratta åt något annat än gamla Nilecitysketcher och 90-talsironi. I och med Killinggänget så fanns det ju äntligen en sorts humor som våra föräldrar inte förstod. Innan dess handlade det mest om Sven Melander och bred buskis på dialekt, säger Christian Albinsson.
Kommer 90-talet tillbaka på allvar nu?
– Nja. Jag hoppas i så fall att det kommer tillbaka på rätt sätt. Jag längtar inte efter grungemodet till exempel, men det vore ju trevligt om Sverige kunde bli bra på lagidrott och vinna en bronsmatch i världens största sport igen.
”Citat kommer här”