[Kaja3]
J J Abrams, regissören bakom Lost visade sitt intresse för nostalgi redan i Star Trek – The Future Begins. I ”coming of age-filmen” Super 8 har Abrams hämtat inspiration från filmens producent Steven Spielbergs tidigare filmer, inte minst E T. I Super 8 återfinns samma känsla för retrodetaljer i form av BMX-cyklar, Star Wars-affischer och actionfigurer. Men även om stämningen finns där, så är det en bit kvar till magiska nivåer.
Det är sommaren 1979 i en amerikansk småstad vid namn Lillian i delstaten Ohio (Spielberg är förresten själv uppvuxen i just Ohio). Ett gäng pojkar, och en tjej, i tidiga tonåren håller på att spela in en film. En natt när de smyger ut för att spela in en scen, kraschar ett tåg mitt i deras filminspelning. Det är något mystiskt med tåget som kommer från Area 51, ett område där det ryktas ha landat utomjordingar.
Karkatärerna är ett av filmens starkare kort och man anar att Abrams inspirerats en del av Reiners 80-tals film Stand by me (som också den utspelar sig i en liten stad i Ohio). Det är den fryntlige och frispråkige Charles (Griffiths) som är gruppens ledare och regissör av den film som barnen håller på att spela in. Joe (Courtney), som nyligen förlorat sin mamma i en olycka, står för sminkning och specialeffekter. Alice (Fanning) spelar en av huvudrollerna i filmen, är skolans skönhet och nästan så perfekt att hon blir identitetslös. Cary (Lee) är killen som har hela ryggsäcken full av olika smällare och annat sprängbart material. Och så har vi Martin (Basso) som vid olika påfrestningar inte klarar av att hålla maten nere.
Precis som i många av Spielbergs filmer, är temat barn som kämpar med oförstående föräldrar och mot instanser av olika slag, men som till slut lyckas få de vuxna att förstå samtidigt som de reder ut ett och annat familjeproblem. Vad filmen saknar är en medryckande känsla så att man engagerar sig i vad som ska hända här näst och hur det ska gå. Vi kommer inte karaktärerna tillräckligt nära för att göra det. Abrams lägger hellre tid på effekter och stämningsbroderier.
Det börjar bra, men sedan dalar filmen allt mer. De delarna där vi följer barnens filminspelning och deras jakt på vad som pågår hade gärna fått vara fler. Filmens största förlust är dock Abrams brist på originalitet och Spielbergnostalgin är så tydlig att Super 8 känns mer som Spielbergs film än Abrams.