Stor musik uppkommer ibland i oväntade sammanhang. Minns till exempel pianisten Jan Johanssons magnifika melodisvit "Musik genom fyra sekler", ursprungligen gjord som utfyllnad för ett frågesportprogram i radion.
Eller som nu, ett knippe låtar av spelmannen Magnus Stinnerbom för en föreställning om Nils Holgersson med Västanå Teater, men där musiken har en suggestiv kraft på egen hand.
Stinnerbom utgår ifrån svensk folkton i bred bemärkelse med inslag av polska, vals och halling, och utöver hans eget styva musikanteri på instrument på viola, hardingfela, mandola och moraharpa har han stark draghjälp av musiker som Roger Trallroth, Ola Hertzberg och Sophia Stinnerbom.
Tillsammans skapar de en fyllig klangväv som stundtals drar åt folkrock, men också mer avvaktande, introspektiva och ruvande stämningsbilder till Nils Holgerssons färd, som i det fina interludiet ”Kullaberg”. Magnus Stinnerbom är tillika en melodimakare av rang, och man kan faktiskt dra en del paralleller till Benny Anderssons musik.
Beata Bermuda heter en ung folkmusiktrio bestående av Linnea Aall Campbell, Hanna Andersson och Samantha Ohlanders som förenar ett drivet triospel på fioler med väl utvecklade sångstämmor. Musiken på trions självbetitlade debut- cd blandar folkton med såväl singer/songwriter-pop som en del experimentella drag i klangtänkandet. Jag tycker mig höra ekon av såväl amerikansk rotmusik som en klangkonstnär som Laurie Anderson. Bitvis riktigt trollbindande, oavsett en del ojämnheter i materialet.
Traversflöjtduon Markus Tullberg och Andreas Ralsgård blandar egenkomponerat och traditionellt gods på sin nya cd ”+1”. Samt en del udda inslag som en polonäs av Leopold Mozart i förening med en svensk polska. Man njuter av dynamiken, den luftiga lätta rytmiken och tillvaratagandet av instrumentens möjligheter i duons spel som blir till en gemensam klangkropp t ex i ”Vispolska” efter Lisa Bolling.
Och så en dos traditionell, pålitlig folkrock med Mora-Per som kan beskrivas som en korsning mellan svensk folkprogg, Nordman och Eldkvarn. Bredbent och stabilt med berättande texter, och tillräckligt med energi för att sätta fart på en festivalpublik i uptempo-nummer som ”Bättre tider” och ”Stockholm-Oslo”.
Samt också en del fina visballader mellan varven.