För flera år sedan, när internet och möjligheten för läsare att kommentera tidningsartiklar på hemsidorna ännu var en nyhet, fanns det en ambition på UNT att kommentarer skulle hålla "samma språkliga kvalitet som den vanliga tidningen". Webbredaktörer ålades att noggrant gå igenom och korrläsa läsarkommentarerna innan de publicerades på sajten.
När detta kom upp på ett av kulturredaktionens möten i veckan skrattade vi som var närvarande. Ur dagens perspektiv föreföll det absurt, ja herregud, i detta enorma flöde - att då sitta och korrläsa varje kommentar! I flera fall skulle det kräva en hel del jobb... Och när det finns så mycket större problem! I dag gäller kampen att hålla rasism, sexism, glåpord och hatiska uttryck borta från kommentarsfälten.
"Subba", "hora", "kommunistjävel" och "propagandaspridande kackerlacka" är några exempel på vad Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har kallats på sistone, som en artikel om näthat i UNT i torsdags berättade. I det sammanhanget förefaller stavning, grammatik och syntax, det vill säga språket, som ett lyxproblem.
Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en "sjuk gymnast"?
I en debattartikel i UNT i början av året slog ett antal historiker larm om studenternas låga kunskaper i svenska språket och hur detta gör det svårt att ta till sig nya kunskaper: "alltför många av dem förstår helt enkelt inte vad vi säger" (2/1 2013). Artikeln har fått mycket uppmärksamhet, glädjande nog, för frågan tycks akut.
Språkets kvalitet har betydelse för kvaliteten på det offentliga samtalet. Jag är övertygad om att språkets och samtalets kvaliteter även hänger ihop med vad vi läser - och hur mycket vi läser.
Det är ingen slump att larmen om minskande språkkunskaper kommer samtidigt som de om minskande läsning. Senast i raden är Lärarnas tidnings rapport om att var åttonde lärare under 40 inte läser en enda roman under ett år. En av tre läser max två böcker om året. (16/1)
Det verkar inte längre anses viktigt att ha ambitioner för vad man läser. Att läsa "finlitteratur" kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en - oavsett bakgrund - ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet.
Poeten och översättaren Jasim Mohamed formulerar det fint i en intervju med UNT Kultur: "Litteraturen komplicerar seendet och suddar ut det svartvita tänkandet."
I sin senaste bok Så gör jag - konsten att skriva konstaterar författaren Bodil Malmsten att svenska folket inte längre läser skönlitteratur i samma utsträckning. Hon sammanställer ett antal kloka punkter "Folkbildande fakta":
1. Det finkulturella är fint för att det är fint.
2. Om en bok är svår kan bara den enskilda läsaren bedöma.
3. Tro aldrig att någon är dummare än du.
Även om det är så.
4. Var rädd för de dummaste. Ha respekt för dumheten - där dumheten styr är det bäst att vara försiktig och det är för det mesta dumheten som styr.
Stå emot.
5. Man måste inte förstå allting.
Det är omöjligt.
Jag vill bara lägga till en punkt:
6. Skratta aldrig åt språkliga ambitioner. Utan dem förstår vi till sist inte ens att vi inte förstår...