Att vara den enda i sitt slag skapar inte bara en känsla av att vara unik, den gör en också extra utsatt. För hur det än är så är vi – människa såväl som fågel – flockdjur.
Så när Blu, Jewel och deras tre små barn i den animerade uppföljaren ”Rio 2 – Prövar vingarna i Amazonas” upptäcker att de inte längre är de sista fåglarna i sitt slag beger de sig genast från storstaden Rio de Janeiro till regnskogen i Amazonas för att träffa – ja just det – släkten.
Men det där med släkten är ju inte alltid så lätt. Och tyvärr blir det inte så mycket av ett äventyr som av en känslomässig roller coaster – åtminstone för pappa Blu, som har svårt att passa in i djungelns och i svärfaderns matcho stil. Hur han än gör så blir allt fel – trots goda intentioner.
Liksom i Carlos Saldanhas tidigare filmer “Ice age” och “Robotar” som han regisserat rör sig även denna kring teman om tillhörighet och gemenskap där familjen är dess själva epicentrum. Men Saldanhas tar också upp frågor om acceptans och tillåtelse att vara den man är. För även om Blu är rätt nördig så har han hjärtat på rätta stället och lyckas naturligtvis bli den där eftersträvansvärda djungelhjälten – om än på sitt sätt.
I mångt är ”Rio 2” ett relationsdrama – men här finns också mycket humor och inslag av musik och svindlande vackra danskoreografier. Från första ruta är det en färgsprakande fröjd och karnevalkänsla som möter en.
Ändå är det något som fattas. Den är inte bara på tok för lång, handlingen går till viss del på tomgång och jag blir aldrig riktigt indragen i filmen. Eller den eftersträvansvärda gemenskapen vi alla så gärna vill vara en del av.