Rasmus Landström är frilanskritiker och kulturredaktör för Tiden: Släck och känn dig god

Den senaste månaden har jag gått runt och irriterat mig på Världsnaturfondens kampanj ”Earth Hour”. Över hela stan har affischer uppmanat oss att släcka ljuset ”för en ljusare framtid” och på WWF:s hemsida kan man läsa om olika jippon som anordnas i samband med manifestationen imorgon. Där kan man köpa en speciell Earth Hour-bakelse och titta live på en Earth Hour-show där bland annat Loreen uppträder. Miljömedvetandet tycks inte ha några gränser.

Samtidigt är det något så ohyggligt löjligt med hela den här kampanjen. Släck ljuset under en timme, tänk på miljön och passa på att ha lite helgmys. Gärna i ditt nyrenoverade kök med doftljus från Ikea i bakgrunden. Det är något så störande enkelt med hela den här kampanjen. Något så dövande. Frågan är varför?

Svaret får jag lite oväntat när jag sitter och läser Tankekrafts nyutkomna antologi Att läsa Hegel. Där medverkar en rad internationella stjärnor, som Susan Buck-Morss, Judith Butler och Fredric Jameson. I bokens förord reflekterar redaktörerna Anders Burman och Anders Bartonek över Hegels berömda dialektik och konstaterar att negationen (eller det som i folkmun kallas ”antitesen”) alltid riskerar att bekräfta och bevara det som sedan överskrids. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: att kritiken av och motståndet mot systemet i stället riskerar att slipa det.

På så sätt skulle man kunna infoga den ekologiska och konsumtionskritiska rörelsen av i dag inom det hegelska schemat. Med jippon som Earth Hour ges det kapitalistiska systemet en progressiv aura, en parfymdusch av godhet och självreflektion. ”Titta så tolerant den liberala kapitalistiska demokratin är, den tillåter till och med självkritik”. Systemet kan under en timme släcka ner sig själv och reflektera över sin groteska energikonsumtion.

Ett annat exempel på detta är ett företag som Starbucks. På sin hemsida stoltserar man med sina fairtradebönor, sina hybridbilar och sina ”drägliga villkor” för kaffeodlarna. På så sätt kan kafégästen handla med gott samvete – man gör ju något för miljön samtidigt. Då gör det inget att företaget ägnar sig åt antifacklig verksamhet bakom kulisserna. Att köpa en latte i en återvinningsbar pappersmugg blir med andra ord själva botemedlet mot att man är konsument. Konsumtionen och konsumtionskritiken smälter samman.

Att tänka hegelianskt leder lätt till kvävningskänslor. Ens protester äts upp, ens ångest inkorporeras och blir ”försäljningsbar”. Samtidigt tror jag att det är fullkomligt nödvändigt. Ekologismens lovsång till småskaligheten, till det personliga engagemanget riskerar alltid att leda fel. Det Hegel kan lära oss i dag är att om vi verkligen menar allvar med vår vilja att lösa den ekologiska krisen krävs snarare ett storskalighetstänkande. För att skapa ett samhälle där det personliga miljöengagemanget räknas krävs en gigantisk omfördelning av jordens resurser och ändrade maktförhållanden. En värld där inte storföretagen styr. Om inte det sker får vi nöja oss med protester av slaget ”släck ljuset”. Gärna på en nyinförskaffad Bolialampa.kultur@unt.se