Skyddsrum mot ett evigt regn
SJUNDE DAGEN. "Dominique Gonzalez-Foersters science fiction-artade verk är roligt och infallsrikt; här är det tänkt att man ska kunna söka skydd för ett regn som kommer att vara för evigt."
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den kyliga luften strömmar in i den väldiga turbinhallen med sin imponerande 18 meters takhöjd.
Därinne har den franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster som den nionde konstnären i ordningen byggt ett framtida dystopiskt skyddsrum, T H. 2058, för frusna, blöta Londonbor och turister i staden där det alltid påstås regna.
Bakom en vägg av färgglada plastremsor står mängder av gula och blå turistsängar av det slag som leder tankarna till militärkaserner eller enklare vandrarhem. Sängarna saknar madrasser och kuddar, den som vilar här får klara sig utan sådan komfort. Men vid varje säng har konstnären kedjat fast en bok: Ray Bradburys Farenheit 451 och Marguerite Duras Hiroshima mon amour för att nämna ett par av titlarna.
I övrigt upptas rummet av kopior av en rad välkända konstverk varav vissa till och med visats just i samma rum. Här finns Louise Bourgeois jättespindel Maman (som för övrigt var det första verk som exponerades i det nyöppnade Tate Moderns turbinhall 2000). Här finns kopior av Henry Moors Sheep Piece, Alexander Calders Flamingo och Bruce Naumans Three Large Animals. Alla objekten är extremt överdimensionerade; det eviga regnet har gjort att konstverken börjat växa och efter hand antagit allt mer monumentala dimensioner. En väldig bildskärm visar välkända filmer, och ljudsättningen är också mycket medveten.
Dominique Gonzalez-Foersters science fiction-artade verk är roligt och infallsrikt; här är det tänkt att man ska kunna söka skydd för ett regn som kommer att vara för evigt.
Ett aldrig upphörande regn är förstås i grunden inte alls roligt utan snarare en konstnärs sätt att formulera ett tillstånd av utsatthet där inga flyktvägar står till buds; ingenting utom detta kulturens fiktiva rum där det bjuds kroppslig och mental vila.
Tillbaka på hotellet följer vi tv-sändningarna från krigets Gaza där utsatthet och lidande är allt annat än fiktion. Och plötsligt får Gonzalez-Foersters skyddsrum en betydligt allvarligare innebörd. Inte för att de drabbade människorna i Mellanöstern i första hand skulle behöva konsten och litteraturen när bomber och raketer faller. Att påstå något sådant vore både naivt och cyniskt. Det de utsatta behöver är givetvis något helt annat: mat, vatten, fred.
Men är det inte just detta konstnären menar när hon bygger sitt skyddsrum mot det eviga regnet? Är det inte precis ett sådant tillstånd av kroppslig och mental frid och ro i kulturens hägn som vi alla strävar efter att uppnå?
Ett rum där människan får vara människa, inte raketkastare eller bomboffer.