Det är svårt att förstå hypen bakom den här filmen som faller i alla klassiska Hollywoodska fallgropar vad gäller romcoms. David O. Russell som ligger bakom The Fighter, Three Kings och I Heart Huckabees, hamnar helt fel när han ska porträttera en psykiskt sjuk man. I den gapiga och överspelade ”Du gör mig galen!” (jag väljer här att inte ens kommentera den svenska titeln) träffar vi Pat som spelas av Bradley Cooper. Pat har tidigare arbetat på en skola som historielärare. För 8 månader sedan kom han hem för att hitta sin fru i duschen med en annan historielärare. Efter att ha misshandlat mannen döms Pat till vård och diagnosticeras som bipolär. När vi kommer in i handlingen återvänder Pat från vården och flyttar hem till sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver).
Pat har nu bestämt sig för att vinna tillbaka sin fru, Nikki, sitt jobb, samt bli kvitt sin psykiska sjukdom som resulterar i att han väcker hela kvarteret mitt i natten i ett utbrott över Hemingway. Men saker går inte som planerat. I stället träffar han Tiffany (Jennifer Lawrence) som lovar att hjälpa Pat att vinna tillbaka Nikki i utbyte mot att han ställer upp i en danstävling med henne.
Tiffany har sin egen beskärda del av problem och psykisk ohälsa efter sin mans död. Hon har fått sparken från sitt jobb, då hon hade sex med flera stycken på det kontor hon arbetade på (!). Något som uppfattas som väldigt sexigt av vår huvudkaraktär. Riktigt sorgligt är det att se Jennifer Lawrence i denna roll, då hon har varit en av de få kvinnliga Hollywoodskådespelerskor som stått emot klichéartade kvinnoporträtt.
Det konstrueras också en skrämmande och förenklad bild av den psykiskt sjuke. Där disciplin löser det mesta. Till filmens försvar så börjar det går bättre för Pat när han tar sina mediciner. Men det är svårt att blunda för den signal som filmen tyvärr sänder ut, att en psykisk sjukdom är en viljefråga där mycket handlar om att fokusera och skärpa till sig.