Någon gång i början av 1980-talet hade jag Lars Molin till bordet vid en premiärfest på Uppsala stadsteater. Han hade hängslen och var så uppenbart glad över att vara på kalas tillsammans med sin kompis Pierre Fränckel, dåvarande chef för Uppsala stadsteater. Jag var aningen "starstruck" och sa inte mycket. Men Molin, denna skrönornas mästare, pratade bra själv. Vid det laget var han etablerad som tv-filmsregissör och hans biofilm "Höjdhoppar’n" (1981) hade nyligen haft premiär och hyllats. Medan vågorna efter tv-filmen "Badjävlar" (1971) hade lagt sig för länge sedan, där de kärnfulla motsättningarna mellan bofasta och sommargäster orsakat skandalsuccé. Denna skröna var filmad i Östhammar, där han bodde på 1960 och -70-talet.
Framför sigdå hade Molin produktioner som "Kejsarn av Portugallien" (TV-film, 1992, efter Selma Lagerlöf) och serien "Tre kärlekar" (1989, 1991). De hör fortfarande till mina tv-favoriter.
Molins berättarkonst nådde internationella framgångar. Som första svensk någonsin fick han den eftertraktade Emmy-statyetten för bästa tv-produktion, med "Den tatuerade änkan" 1998. Fortfarande kan hans filmer avnjutas i SVT.s Öppet arkiv och än är Lars Molinsällskapet aktiva i Östhammar. Ett mått så gott som något på tidlöshet i vår bildberättande tid.