Merete Mazzarella: Skrivkramp är brist på arbetsrutin

Trollope satte sig vid skrivbordet varje morgon klockan halv sex och skrev till halv nio med klockan framför sig, han hade ställt upp som mål att skriva tusen ord i timmen och om han blev klar med en roman före halv nio tog han ett rent ark och började på nästa. Resultatet blev fyrtionio romaner på trettiofem år - huvudsakligen tillkomna vid sidan om ett heltidsjobb på posten. Han var övertygad om att författarkollegerna borde följa hans exempel: "Låt dem uppfatta sitt arbete som den vanliga arbetarens dagliga slit. Då krävs ingen väldig ansträngning. Då behöver han inte binda våta handdukar om pannan eller sitta orörliga vid sitt skrivbord i trettio timmar, som mångan gjort - eller har sagt att han gjort,"

Det är troligt att Trollope verkligen hade en poäng för som den amerikanska kritikern Joan Acocella konstaterar i en intressant essä, "Blocked", har skrivkramp hört ihop med en romantisk konstsyn, alltså en konstsyn som betonar inte rutiner och slit utan inspiration. Då den engelske poeten Coleridge 1804 fyllde trettiotvå klagade han över att han inget skrivit på ett år. När vänner uppmanade honom att ta sig samman svarade han: "Gå och säg åt en man som är förlamad i båda armarna att han blir botad bara han gnider dem mot varandra. Ack, skulle han svara, mitt lidande är ju just att jag inte kan röra armarna." I stället för att skriva blev Coleridge allt mera beroende av opium.

Också de franska symbolisterna var kända för att inte skriva men de brottades inte så mycket med sin egen psykologi som med språket.  Mallarmé publicerade ett sextiotal dikter på trettiosex år, Rimbaud lämnade poesin vid nitton. Valéry publicerade sig i ungdomen och tog sedan en paus på tjugo år.

Men framför allt tycks det ha varit amerikanska författare som drabbats av skrivkramp och då alldeles särskilt under åren efter andra världskriget. Den Stora Amerikanska Romanen talade alla om då och åtskilliga författare som haft en stor framgång tystnade sedan under förväntningstrycket. Harper Lee som gav ut bästsäljaren To Kill A Mocking Bird (1960) sa följande år att hon skrev på en ny roman men den har ännu inte hörts av.  Ralph Ellison som 1952 hyllades för The Invisible Man - en modernistisk roman som kombinerade svart kultur, i första hand jazz, med inflytanden från Dostojevskij, Joyce och Faulkner - publicerade sig heller aldrig mer men efterlämnade vid sin död ett kaotiskt manus om ett par tusen sidor.

Förväntningstrycket har säkerligen också varit en bidragande orsak till den utbredda alkoholismen som väl löste upp skrivkrampen men på längre sätt tystade mången. Av sju amerikanska författare som fått Nobelpriset var hela fem alkoholiserade: Sinclair Lewis, O'Neill, Faulkner, Hemingway och Steinbeck. Listan på andra lyskraftiga författare med allvarliga alkoholproblem är lång och där finns också flera kvinnor: Djuna Barnes, Dorothy Parker, Carson McCullers.

Acocella skriver ingenting om vilken roll skrivkramp spelar i dag men ett trösterikt budskap har hon faktiskt: amerikanska författare super mindre än förut.

Varför? Jo, därför att de motionerar i stället.