Skriver friare med pseudonym
Det är en spännande tanke - att byta identitet, kliva in i en annan roll och att skapa utifrån den. Att skriva under pseudonym.
—Själva skrivandet blir mer frigjort, förlöst. Men jag trär inte på mig någon Arne Dahl-mask när jag skriver, försöker inte förvandla mig till en hårdkokt deckarförfattare. Det är min egen röst som talar. Men den rösten har många tonfall, säger
Jan Arnald.
Det var på mitten av 1990-talet som Jan Arnald började fundera på att skriva under pseudonym. Han hade då gett ut fyra böcker under eget namn, var litteraturkritiker samt redaktör för kulturtidskriften Aiolos. Dessutom hade han doktorerat i litteraturvetenskap. Den höglitterära bakgrunden låg honom i fatet, menar han. Böckerna hade blivit tråkigt bemötta, negativt färgade av förväntningar på hur han som forskare och kritiker skulle skriva.
—Jag var tvungen att födas på nytt som författare för att kunna genomföra mitt nästa projekt — att i en deckarsvit ge en bild av tidsandan under ett decennium, göra en samhällskritisk samtidsskildring. Jag ville separera detta från min andra verksamhet,
säger han.
Dessutom var Jan Arnald irriterad på en växande kändisfixering på bokmarknaden. Att böcker såldes på författarnamnet snarare än på litterär kvalitet.
— Jag ville testa om en text kan tala för sig själv, utan ett ansikte som garanterar att det är värt att läsa. Klarar sig en text i dagens kändisfixerade samhälle?
Jan Arnald kastade om bokstäverna i sitt efternamn, lade till ett e och ett h och fram trädde Arne Dahl, deckarförfattaren som haft en enorm framgång med böckerna om A-gruppen. Den åttonde, Mörkertal, kom i somras, den nionde är på gång. Tio ska det bli sammanlagt. Minst, "nu för tiden säger jag minst, A-gruppen har en stor utvecklingspotensial, kanske finns det mer att göra av den".
Fem böcker gav Jan Arnald ut som Arne Dahl innan pseudonymen avslöjades.
—Några kolleger gissade rätt redan efter tre böcker. Men de höll klaffen, det är jag tacksam för.
Jan Arnald ler och tar en slurk av sitt kaffe, drar igen fönstret och trafiken utanför fönstret tystnar. Han bor och arbetar på Söder i Stockholm, har utsikt mot Västerbron och höstgula träd. Katten Norpan tar igen sig på sängen.
—Fast när jag väl blev avslöjad, tyckte jag det var lika så bra. Det började bli jobbigt att vara hemlig. Mina två döttrar hade blivit så stora att de började förstå att jag var Arne Dahl och jag kunde inte belägga dem med munkavle. Dessutom började recensionerna att till stor del bestå av gissningar av vem författaren var och då hamnade fokus fel, säger han.
Lite spänd var han på reaktionerna när han gick ut med sitt riktiga namn. Skulle någon bli upprörd? Känna sig lurad? Men tongångarna har varit positiva, både bland deckarvännerna och bland dem som han kallar de finkulturella. Det enda negativa han hört är att jaha, Jan Arnald vill inte framträda med sitt eget fina namn i den fula deckarvärlden.
—Fast jag har inte alls tänkt i de banorna. Jag tänker inte hierarkiskt över huvud taget, utan tycker det är dags att skrota begreppen finkultur och populärkultur. I mina Arne Dahl-böcker vill jag få dem att mötas, jag använder litterära grepp i kriminalromanen och för samman det som tidigare varit oförenligt. I mina ljusare stunder tycker jag att jag har lyckats, säger han.
Och Arne Dahl har lärt Jan Arnald ett och annat om skrivandets konst.
—Framför allt detta med läsbarheten, att skrivandet är till för en publik. Mina första romaner är så... tillkämpade på något vis. Så skulle jag inte skriva nu. Och min senaste bok som Jan Arnald, Barbarer, har en övergripande mysteriestruktur, inspirerad av Arne Dahl, säger han.
Så Jan Arnald tror på växelbruket. Att varva de olika författarnamnen, låta dem befrukta varandra. Men någon ytterligare pseudonym har han inte funderat på. Han skrattar lite, vrider på kaffekoppen.
—Njae. Fast det är klart, om jag kommer in på en helt annan genre, kanske science fiction, då vore det kanske möjligt. Att dela upp sin identitet är bra, både för en själv och läsarna, säger han.
Så jobbar vi med nyheter