Krigskorrespondenterna
Ses ofta just som journalistikens hjältar, det vill säga de av korrarna som verkligen vågar vara där i korselden, bland de stridande och bland offren, och inte nöjer sig med att hänga i hotellbaren och skriva efter hörsägen och pressmeddelanden från det militära.
Ta till exempel Bang, Barbro Alving, också känd som den kåserande Kärringen mot strömmen. Som krigskorre rapporterade hon från andra världskrigets Tyskland, inbördeskriget i Spanien, invasionen i Tjeckoslovakien, de överlevandes
Hiroshima… Hon var alltid personlig, uttryckte egna åsikter – som att kritisera Hitler – och var allmänt orädd. Respekt!
Wallraffarna
Uppskattade av läsarna är också de reportrar som tar sig in bakom fasaderna och avslöjar korruption, missförhållanden på arbetsplatser, vanskötsel i äldrevården och annan lort i samhället.
Tysken Günter Wallraff utvecklade en metod, som åtminstone i Sverige kallas för att ”Wallraffa”. Ordet finns numera med i Svenska akademiens ordlista och innebär att man med påhittad identitet infiltrerar till exempel en arbetsplats eller någon form av gäng. Ungefär som deckarromanernas och tv-seriernas poliser ”under cover”.
Wallraff har med hårklippningar och sminkningar förvandlat sig till turk i möte med PKK-ledaren Abdullah Öcalan i Syrien, utgett sig för att vara iransk arbetare i Japan, granskat såväl brödleverantörer till Lidl som härbärgen för hemlösa i Köln och napalmleveranser till amerikanska armén.
Wallraffandet ogillas av många, särskilt av dem som utsätts för metoden och får sin smutsiga byk upphängd på offentlighetens torkvinda, men också av presskolleger som vill ha öppenhet och ärlighet också i journalistikens arbetsmetoder.
Men Wallraff var ingalunda först med att arbeta under falsk identitet. I Sverige var Stockholmsjournalisten (signaturen Bansai SvD) Ester Blenda Nordström en pionjär när hon under ett år i början av 1900-talet tog arbete som piga på en gård i Södermanland och sedan skildrade pigornas hårda villkor i boken En piga bland pigor. För att kunna agera piga tog hon hjälp av Elin Wägner och hennes hushållerska Linnea, när hon byggde upp sin påhittade bakgrund. Genom att rengöra en bilmotor utan arbetshandskar fick hon sina händer att se ut som ohjälpligt nedsmutsade arbetshänder.
Pionjärerna
Det var också en kvinna som var pionjär inom reportaget i svensk press: Wendela Hebbe anställdes 1841 som journalist på Aftonbladet, och det var hon som införde det sociala reportaget, när hon skrev en serie banbrytande artiklar om människor ochmisär i samhällets utkant.
Nästan hundra år senare gjorde Lubbe Nordström sin berömda serie radioreportage, som också blev bok, om Lort-Sverige. Det handlade om såväl fysisk som andlig lort, poängterade han. Och lorten gick till någon del att hitta i alla samhällsklasser.
Grävarna
1973 avslöjade ett reportage i FIB Kulturfront om den hemliga informationsbyrån IB, som inte bara sysslade med militärt underrättelsearbete, utan också spionerade på svenska vänsteraktivister. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt fick stora delar av den svenska maktapparaten emot sig, liksom deras källa Håkan Isacsson, som fått sparken från IB. De tre fick fängelse i ett år vardera för spioneri. Men IB var avslöjat, lades ner 1983 och 1998 bekräftades att det socialdemokratiska partiet legat bakom spionbyrån.