Skrivandet ger mening

Beslutet är äntligen fattat, Alma Kirlic kan pusta ut. Och glädjas.
- Helt underbart. Jätteroligt. Det lyfter mig, säger hon och tillägger:
- Jag har väl lite duktighetskomplex - jag mår bättre när jag presterar bra och får bekräftelse. Det är inte enbart negativt. Kraven är en drivkraft också. Jag nöjer mig inte med att göra vad som helst, utan det måste kännas meningsfullt. Som att skriva.
Det ger mening.
Skrivandet ger mening, skrivandet är lust och nödvändighet för Alma Kirlic. En ventil för negativa känslor. Ett sätt att hantera ångest.
- När jag skriver kan jag använda min livliga fantasi till något positivt i stället. Det låter pretto, men jag skriver för att jag måste, säger hon.

Alma Kirlic kliver in på Café Linné Hörnan, favoritfiket i Uppsala, här brukar hon träffa sina vänner. Hon beställer en broccoli- och ädelostpaj och ett glas vatten, slår sig ned i en fåtölj i det innersta rummet och sången i högtalarna är låg, nästan viskande. Hon och hennes familj kom till Sverige och Karlstad för 14 år sedan, på flykt undan kriget i Bosnien i forna Jugoslavien. Det var en turbulent tid, kaosartad och tung, plötsligt skulle hon leva i ett främmande land med ett främmande språk.
- Jag lärde mig snabbt att tala svenska. Men det tog tid att få det ordförråd som behövdes för att skriva skönlitterärt. Det var väldigt frustrerande - skrivandet har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Och mitt eget språk hamnade på efterkälken eftersom jag läste svenska så pass intensivt. Länge kände jag att jag inte var tillräckligt bra på något av språken, säger hon.
Hon flyttade till Uppsala för att studera, med siktet inställt på att bli astronom, ?men fysiken blev en plåga, jag bytte till matematik i stället. Och fick släppa astronomdrömmen, tyvärr?. Nu har hon en magisterexamen i matematik, och har läst media- och kommunikationsvetenskap.
- Jag kom ut från universitetet och var mer förvirrad än någonsin - vad skulle jag bli? Jag var arbetslös och hade en enorm studieskuld. Skrivandet blev viktigare än någonsin då. Det gav mig en känsla av mening.

Där kom det igen. Skrivandet som ger mening. Alma Kirlic säger att hon alltid, ända sedan barndomen, har varit en skrivande person, "för när jag skriver kan jag tänka långsamt".
- Jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal, blir mer eftertänksam och välformulerad, säger hon.
Och så är det det där med modet. Att hon blir djärvare när hon skriver än när hon pratar, känner sig mindre blyg och iakttagen, mindre begränsad av andras kritiska blickar.
- I skrivandet är jag hämningslös. Jag dömer inte mig själv, åtminstone inte i det första utkastet. Och jag vågar beröra alla ämnen, uttrycka det mesta. Det mod som jag önskar att jag hade i verkliga livet, har jag i skrivandet, säger hon.
Mest har det blivit dikter som hon har publicerat på nätet. Eller framfört vid uppläsningar och poetry slam på Ofvandahls i Uppsala eller på scener i Stockholm. Som poetry slam-poet har hon varit framgångsrik, placerat sig högt i omröstningarna. Kul med responsen, tycker hon, men nu börjar hon tröttna på det här med att tävla.
- Om det börjar gå bra blir man feg. Man vill vinna igen och kör samma koncept. Vågar inte prova något nytt, säger hon.

Men även om poesin har varit hennes främsta uttrycksmedel, har hon länge lockats av dramatiken. Detta att berätta en längre historia som i slutänden ska involvera en massa olika personer.
För ett år sedan såg hon annonsen om Nya pjäser - nya världar, projektet som syftar till att få fram nyskriven dramatik av författare med annan bakgrund än svensk. I projektet fick ett antal personer möjlighet att utveckla sitt skrivande, prova dramatiken, få handledning. Dessutom utgick en ersättning till dem som valdes ut.
- Jag såg det som en möjlighet att satsa på skrivandet på heltid. Och jag hade precis blivit arbetslös. Så jag skickade in en idé. Och den verkade de gilla. Jag fick skriva lite dialog också, för att de skulle se att jag kunde, säger hon.
Det låter enkelt - bara att skicka in och bli antagen. Men konkurrensen var hård, Alma Kirlic och fem personer till blev utvalda bland 270 bidrag. Hon ler, petar undan pajkanten som verkar lite stabbig, föser den mot sidan av tallriken.
- Klart det är smickrande. Jo. Sedan var vi på skrivarläger utanför Sigtuna. Jättekul. Vi skrev och umgicks. Fast jag var så grön på det här med dramatik, jag liksom hoppade över steget att strukturera berättelsen. Så det blev inte så bra, säger hon.

Nej, hon fick skriva om. Strukturera, bestämma sig för vad hon ville berätta. Pjäsen Människan är gjord av papper, om Mirna från Bosnien som lever gömd hos ett par i Uppsala, utan att paret känner till det, tog form. Och Helsingborgs stadsteater visade intresse.
Dritëro Kasapi, konstnärlig ledare på Gottsunda Dans & Teater och initiativtagare till Nya pjäser - nya världar, säger att Alma Kirlics pjäs är tematiskt väldigt intressant, att den ger nya perspektiv på
livet i Sverige. "Hon berättar något nytt", säger han och tillägger att texten har en fin, frisk humor. Dessutom tycker han att pjäsen är formmässigt spännande. Att den har en fräck form, en nyskapande.
Alma Kirlic lutar sig bakåt i stolen och skrattar, gapskrattar.
- Va? Sa han det? Fräck form? Jag har ingen aning om vad han menar. Jag har tänkt mycket på symbolik och dramaturgi men inte form - den har blivit som den har blivit. Men det är klart att det är jätteroligt att höra.

Och nu har alltså pjäsen blivit antagen, på riktigt. Alma Kirlic kan kalla sig dramatiker och är på god väg att bli en etablerad författare. Nu vill hon skaffa sig ett jobb, vilket som helst, för att kunna försörja sig och ägna all sin fritid åt skrivandet. Redan har hon börjat skriva nästa pjäs. Hon föser undan luggen som halkar ned i ögonen.
- Så här är det: Om man glömmer bort tiden, och sig själv, då upplever man en känsla av mening. Och det gör jag när jag skriver.

Skrivandet ger mening

Hon är glad, Alma Kirlic, upprymd där hon kommer gående på Svartbäcksgatan och väskan pendlar med armen och takten. För det är klart nu. Hennes debutpjäs ska sättas upp på Helsingborgs stadsteater våren 2008.