Skrivandet är en upptäcktsresa

Vi kör genom vidsträckta, leriga fält, knotiga ekalléer och röda kyrkbyar. Trots att dimma vilar över åkrarna och himlen är grå är det ett vackert landskap.
—Du skulle se det när är soligt, säger Monika Fagerholm, och jag tror henne.
Hon har bott i Ekenäs sedan 1999, en trakt där finlandssvenskan och den rikssvenska kulturen är stark. Här är Tomas Ledin kung.
—Han kommer hit ibland och spelar Sommaren är kort, och då är bygden i extas, säger hon och suckar lite.
Vi svänger in på en liten grusväg som leder till huset som Monika Fagerholms sambo själv byggt. Och nej, det är ingen grotesk alpstuga med en vindlande lång trappa, liknande den hon beskriver i Den amerikanska flickan, utan ett alldeles vanligt rött hus, beläget nära en sjö och omgivet av en skog som till skillnad från den i boken inte alls är dyig.

De flyttade in i våras, och inomhus luktar det fortfarande färskt trä. Det är ljust och högt i tak, och på en torkställning hänger fullt med tyger, rosa, svarta och intensivt blå, som hon har färgat själv. Det var för att bättre förstå en av karaktärerna i Den amerikanska flickan, den yviga Lorelei Lindberg som har tygaffären Lilla Bombay, som Monika Fagerholm började intressera sig för tyger, särskilt siden.
—Jag brukar säga att det är något perverst med siden, säger hon med ett skratt.
Siden är helt enkelt för mycket siden, så vulgärt att det blir vackert.
Medan jag beundrar tygerna gör hon i ordning kaffe, och vi sätter oss med Den amerikanska flickan mellan oss på köksbordet. Det är en riktig tegelsten på nästan femhundra sidor. Men från början var den nästan tre gånger så tjock. Monika Fagerholm insåg mitt under arbetet att hon höll på att skriva en bok "som var som en Bibel" och delade därför upp den i två delar. Att en roman råkar bli två är inte så konstigt, med tanke på att Monika Fagerholm inte följer någon i förväg utarbetad intrig när hon ger sig
i kast med en ny roman. Hon liknar skrivandet vid en resa som hon ger sig ut på i syfte att upptäcka något. I Den amerikanska flickan ville hon undersöka myten som kulturellt och socialt fenomen: Varför blir vissa berättelser myter och andra inte?

Svaret är naturligtvis att de berättar något om oss själva. Och ju mer de avlägsnas från sitt konkreta sammanhang desto större betydelse tycks de få. Monika Fagerholm tar Marilyn Monroe som exempel.
—Ju längre tid som går desto mer får hon symbolisera: Västerlandets undergång, oskuldens död.
I Den amerikanska flickan är det den unga Eddie de Wire som hittas drunknad i träsket, som på ett liknande sätt blir fånge i de viskande historierna i Trakten, den säregna plats där boken utspelar sig. Några år efter hennes död bestämmer sig flickorna Sandra och Doris för att lösa mysteriet. Sittande i en torrlagd pool i källaren på Sandras föräldrars hus — den i den finländska träskskogen så malplacerade alpstugan — söker de sig genom lekar och rollspel fram till sanningen om vad som hände den amerikanska flickan.
Boken, som lånat drag av thrillern, är en ganska mörk berättelse om ung bråd död, svek och brustna drömmar. Men den är också mycket rolig. Monika Fagerholm kallar humorn en motvikt till allt som är "too much" i boken, men också en livsutsaga.
—Livet är en serie ögonblick då vi går från scen till scen där det glimrar och händer roliga saker.

Ett av romanens dråpligare inslag är Ålänningen, Sandras pappa, som lever ett sorglöst jetsetliv tillsammans med stripteasedansösen och "ähum, glädjeflickan" Pinky Pink och den rödvinspimplande och kedjerökande Inget Herrman som skriver på en evig "doktorsavhandling pro gradu". Sandra och Doris betraktar deras dionysiska apkonster med den utomståendes allvarliga och genomskådande ögon. Ingen av dem vill bli vuxen, vilket man som läsare har ganska god
förståelse för: Samtliga vuxna i romanen är barnsliga och ansvarslösa, eller grymma.
—Vi har så många ytliga bilder av vad det innebär att vara vuxen, säger Monika Fagerholm. Vi tror att det handlar om att ha ett hus, barn, jobb. Vi agerar som i en pjäs, har en massa roller. Men innerst inne är vi väldigt barnsliga.
Just rollspelandet är något av ett nyckelbegrepp i romanen. Nutidsmänniskan har ett behov av att visa upp sig på en scen, menar Monika Fagerholm, och de vuxna i romanen agerar hela tiden som om de hade en åskådare.
—I dag är det som om du inte finns om du inte kan iscensätta ditt liv. Titta till exempel på barnen nuförtiden, hur bra de är på att uppträda. De är otroligt slipade.

I en värld där alla spelar roller och där gränsen mellan fiktion och verklighet blir flytande är det inte lätt att bli en autentisk människa. Särskilt inte om man som Sandra och Doris dessutom måste kämpa med samhällets alla motstridiga budskap om hur en
kvinna förväntas uppträda.
Monika Fagerholm har ställt flickors och kvinnors problem i centrum i alla sina böcker. Hon vill ge dem den existentiella problematik som de sällan får i litteraturen, där det finns, som hon säger, alldeles för få kvinnliga hjältar.
—Vi har rätt att slåss inte bara med mamma och pojkvännen, utan med världen.

Men Monika Fagerholm betonar att hon skriver för alla, även män. Den feministiska problematiken är mänsklighetens, säger hon, och Den amerikanska flickan har en tematik som överskrider alla könsgränser. Den handlar om att möta det allra svåraste, lämna somligt bakom sig och ta annat med sig i livet, och kanske bli lycklig.
Och vad Monika Fagerholm än skriver om så måste det vara något som är angeläget för henne. Annars vore det ingen mening med det. Hon tar litteraturen på allvar. Hon skriver för att förändra och för att själv förändras, något som hennes nyväckta intresse för siden kanske är det mest konkreta exemplet på.
—Det är det som är idén, säger Monika Fagerholm. Det ska inte vara någon skillnad mellan att skriva och leva.