I en inledande scen i Mama sitter en treåring och en ettåring hjärtskärande ensamma framför en falnande eld, i ett övergivet hus. Ja, inte riktigt ensamma ska det visa sig, men ändå. Precis innan har vi fått se hur deras suicidala och desperata pappa tänker göra slut på allt. Då dyker en oklar övernaturlig varelse upp.
Fem år senare blir flickorna mirakulöst funna. Som små, toviga, utsvultna vilddjur tar de sig fram på alla fyra utan något riktigt språk. Och trots att de har flyttat in till sin farbror (Nikolaj Coster-Waldau, som av oklar anledning även spelar rollen som pappan) och hans tjej (Jessica Chastain i grunge-look) i ett stort hus där de också ska observeras i forskningssyfte, har de inte släppt kontakten med det där någonting från ödehuset.
Små läskiga flickor är en välbeprövad skräckfilmseffekt och vanligtvis är man också vettskrämd när de dyker upp i tid och otid.
Det finns absolut några pulshöjande ögonblick i Mama men den är inte alls lika läskig som exempelvis Insidious eller Daniel Radcliffe-skräckisen The woman in black, för att nämna ett par filmer på senare tid med hemsökta hus, utsatta barn och ursinniga andar i andra dimensioner. Bland annat för att den bryter mot en viktig skräckregel och låter oss se monstret redan i filmens inledning. Det där viktiga utrymmet för tvivel om vad som egentligen pågår får aldrig slå rot. Mycket är också onödigt slappt och klyschigt. Psykologen som ska hjälpa flickorna med terapin kastar snabbt all vetenskap överbord och ger sig lättvindigt av på spökjakt. I mörkret. I skogen. Utan att svara i mobilen när det ringer.
Det enda som finns kvar när alla små trick för att få oss att hoppa i stolen är avklarade är den där bilden av två små stackars utlämnade barn. Vad man har för känslighetsgrad när det gäller sådant är väl individuellt men i slutändan blir Mama en beklämmande emotionell terror på en nivå som i alla fall inte jag ber om när det som annonseras är kommersiell spökskräck.