Nog skulle Dramaten kunna vara skrämmande. Jag tänker då inte i första hand på Ingmar Bergmans löfte om att han efter sin död skulle gå igen här (ett löfte som denna slaskmåndag känns rätt avlägset), utan på det kulturella kaptial som draken ruvar på: Guldet, Dramatenintonationen, historien.
Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist verkar dock allt annat än tyngd av allvaret när han med tröjans luva guppande i nacken trippar ned för trapporna till fotograferingen.
– Har du hört låtarna? En av dem är en riktig hit! säger han till Dramatens vikarierande presschef, som med en liten dans bekräftar hitpotentialen.
Efter fotograferingen, en bit in i intervjun, frågar jag honom om det där.
– Ja, jag har skrivit texter till fyra låtar som är med i pjäsen och det är en där, Tillsammans heter den, som jag fan tror skulle kunna bli något. Jag ska ta upp det, att vi borde försöka få någon spelning på den.
Har du skrivit låttexter förut?
– Nja, jag skrev en till melodifestivalen för tre, fyra år sedan. Den kom inte med... Men den här gången har jag medvetet försökt skriva konventionella dansbandstexter.
Ja, den som väntar sig något blodisande av skräckförfattarens dramatikerdebut måste tänka om. Fem kända musiker döda i seriekrock är en komisk pjäs om dansbandet Tropicos, som i logen innan ett direktsänt radioprogram återkallar den 35-åriga karriären.
– Jag gick tillbaka till en pjäs som jag ville skriva för sexton, sjutton år sedan. Den har legat och nött lite i bakhuvudet. Den började egentligen bara som en låttitel ”Fem kända musiker döda i seriekrock” och ett slags melodi till det. Sedan utvecklades det till en pjäs.
Du skriver på din hemsida att arbetet var ett ”smärre helvete”. Varför?
– När jag började skriva dramatik för snart tjugo år sedan så var det i lycklig omedvetenhet om hur det egentligen går till. Därför var det heller ingen som ville sätta upp det. Men nu har jag bättre koll på dramaturgi. Nu fattar jag till fullo hur svårt det är.
Han förklarar att han från början hade tänkt sig ett helt annat resultat.
– Jag utgick från den här figuren jag är, den här skräckförfattaren. Jag menar, man vet ju vilken typ av pjäs jag ska skriva. Och så försökte jag skriva en sådan pjäs. Men jag fann ingen glädje i att göra det som förväntades av mig. Det var först när jag tänkte att nej, jag skriver ett helt konventionellt familjedrama, som jag började tycka att det var roligt
Finns det något i dramatikformen som gör den svår att förena med skräck?
– Jag hade en version av den här pjäsen då den börjar i ett slags spöktunnel. Det var en massa effekter, och publiken skulle utsättas för chocker av olika slag. Men det blev lite krystat. Jag tror att det är väldig svårt att skrämmas på scenen.
John Ajvide Lindqvist är, om någon missat det, en ytterst framgångsrik författare, räknat i såväl sålda böcker som kritikers lovord. Självaste Horace Engdahl har kallat Hanteringen av odöda för ett mästerverk. Är han inte rädd att misslyckas nu?
– Nej, det kan jag inte säga. Eller jo... det var en väldig lättnad att se första genomdraget nu i fredags. Det var det första jag såg över huvud taget. Och det var så bra. Det var en väldig lättnad, en lättnad som står i relation hur mycket jag slet med den här pjäsen, hur jobbigt det var.
Helt hemmastadd på Dramaten är Ajvide Lindqvist kanske ändå inte. När han sätter punkt för att rusa till en radiointervju hittar han först inte ut ur detta guldförgyllda ”finkulturens tempel”, för att tala med Bergman – vars spökerier plötsligt inte känns så avlägsna. Ett ögonblick av skräckstämning: låsta dörrar, en trappa som aldrig tycks ta slut.
– Nu blir jag stressad!