Två mil genom den täta granskogen från min hemby ligger Orrefors. Förbi några kalhyggen med enorma vindkraftverk, som det är ett under att ingen har klagat sönder. Efter 50-skyltarna radar prydliga små villor upp sig utefter gatan. Fotbollsplanen ligger där med, som en av kamrarna i hjärtat på byn. Vi passerar Simon Gates väg, uppkallad efter en av konstnärerna som gjorde Orrefors glasbruk till en framgångssaga. Vid Parisutställningen 1925 slog Gate upp portarna till världen med sina graverade skålar, den finaste pjäsen tog 280 timmar att framställa. Än i dag är Orrefors etsat i svenskens medvetande, med en tredjeplats över de mest välkända varumärkena 2010. Man rådde inte på Ikea och Google.
På Orrefors hotellrestaurang serveras just i dag thaibuffé, fläskkarré eller falukorv. Eller alltihop på en gång om man så vill. Det knusslas inte här. Den lokala matbutiken utgör tillsammans med en ensam bensintank Orrefors centrum. Det är enkelt att hitta till glasbruket. I en stor korsning mellan sågverket och bruket står tydliga skyltar: Glasets hus, Glasbruk, Hyttsill, Glasshop, Kristallbar, Godsmottagning.
Zerny Trulsson sitter på lastbryggan till godsmottagningen och har rast när jag kommer förbi. Hon är en av de tjugofem som är kvar på bruket efter förra årets massuppsägning. Bredvid henne står en man i ljus vårjacka och håller henne sällskap på rasten.
– Jag måste ju komma hit och höra skvallret! ler han.
– Men i dag har jag inget skvaller, här händer ju ingenting, säger Zerny Trulsson och skrattar.
Det är inte första gången som hon får besök på jobbet. De som blivit uppsagda kommer ofta och hälsar på.
– Men med tiden blir det färre, i början är det många och sedan minskar kanske behovet av att komma hit, säger Zerny Trulsson och visar mig runt på lagret.
Det är tomt på folk. Hylla upp och hylla ner står pallar med olika produkter som ska skickas i väg. Allt är sålt. Utmed en vägg i den stora fabrikslokalen tronar ett ensamt skrivbord. Härifrån förser Zerny Trulsson bruken i Orrefors, Kosta och Åfors med material, alltifrån skyddskläder till kartongerna som glaset förpackas i. Femte juli är hennes sista arbetsdag. Då lägger Orrefors och Åfors glasbruk lägger ner sin produktion för Orrefors Kosta Boda. Och det är stressigt att få i väg allt glas som är beställt.
– Vi undrar nog allihop hur vi ska kunna stänga dörrarna om något som känns halvfärdigt, säger Zerny Trulsson.
Stämningen den septembermorgon när de anställda på bruket fick reda på att produktionen i Orrefors skulle läggas ner minns hon mest som chockartad. På informationsmötet blev det helt tyst. Att kastas mellan hopp och förtvivlan är visserligen vardagsmat för småländska glasarbetare. Men hon bekräftar ryktena som blåstes upp i riksmedierna under hösten. Ikea var på bruket och ville tillverka svenskt glas i hyttan och sälja i sina varuhus världen över.
– Så vi tyckte ju att vi hade så mycket bra på gång, men att Ikea ville köpa bruket, det förstod vi nog alla att det inte var så, men att producera för dem, det hade nog varit bra, säger hon.
Fram till för några år sedan arbetade hundratals människor på glasbruket, varav de flesta från bygden. Sedan 1980 har befolkningen i Orrefors minskat med en fjärdedel. I slutet av 80-talet och början på 90-talet var somrarna på byn fyllda av folk. Kristallshopen hade sex extra och totalt tjugofem anställda, bara på lagret. Amerikaner kom med busslaster från Kalmar och Zerny Trulsson fick följa sina barn över vägen.
– Det gick bilar här stupalöst, som vi säger. Och de parkerade så vi knappt kom in till våra trädgårdar, så mycket folk var det, berättar hon.
Vi träffas samma dag som Svenska Dagbladet basunerar ut att sju av tio Orrefors Kosta Boda-glas från och med i år ska tillverkas utomlands. Många förklaringar ges till varför det gått på det viset: den svenska tillverkningsindustrins kris, finanskrisen, dålig marknadsföring, höga kostnader och att greker och amerikaner inte längre vill köpa lyxglas. Zerny Trulsson, likt många andra jag talar med, menar att det nog skadar varumärket med all negativ publicitet kring företagets affärer. Men det är svårt att inte ryckas med av hennes framtidstro på Orrefors glas.
– Nu varslar vi hundra och nu varslar vi hundra till. Men tala om det som finns! Vi vill ju att det ska bli något positivt av det i alla fall. Med eller utan oss som får sluta.
Den 22 mars 2012 gav näringsminister Annie Lööf de fyra kommunerna Nybro, Emmaboda, Uppvidinge och Lessebo och de två länsstyrelserna i Kalmar och Kronoberg som tillsammans utgör Glasriket, uppdraget att genomföra gemensamma insatser för att rädda arbetstillfällen och turism. En samordningsgrupp tillsattes för att koordinera arbetet över läns- och kommungränserna.
Markus Lund (S), kommunalråd och med i samordningsgruppen tar emot i foajén på kommunhuset i Nybro. Han känner Zerny Trulsson och alla jag talat med i Orrefors. Inte så konstigt, han har arbetat som glasblåsare på Orrefors i många år och är uppväxt där.
– Det gick en ilning genom näringsdepartementet när det stora flaggskeppet Orrefors Kosta Boda riskerade att försvinna som svensk varuproducent, säger Markus Lund.
Tiden är knapp för att få i gång ruljangsen i Glasriket. Regeringsuppdraget ska slutredovisas under 2014. Och eftersom samtliga aktörer verkar ha bestämt sig för att ingen längre vill köpa glas utanför Glasriket, har turism blivit det gyllene ledordet för räddningsgruppen.
Torsten Jansson, grundaren av koncernen New Wave Group, är miljardären som för åtta år sedan köpte Orrefors Kosta Boda och mottogs som en bygdens frälsare. Han har inte lyckats vända den nedåtgående trenden, trots stora investeringar i området. Det luxuösa Kosta Boda Art Hotel som byggdes för 350 miljoner kronor ur Janssons egen ficka är visserligen välbesökt. Men de företag som man hoppades skulle etableras runt om hotellet har uteblivit, annat än New Wave Groups outlet med andrahandssorterat glas, böcker, inredningsprylar, skor och kläder av varierande slag och kvalitet. Själva glaset menar många i samhällena har kommit i skymundan. Och när bruken stänger ett efter ett, vad finns då kvar att se?
– Jag tror inte att besökarna i sig är särskilt intresserade av att se stora glasbruk. Utan kanske snarare tvärtom, jag tror att de små hyttorna som finns kvar och enskilda glasformgivare ofta kan leverera en större upplevelse än vad ett glasbruk kan göra, i form av konstglas, säger Markus Lund.
I rapporten föreslås att flera besökscentrum ska skapas på olika platser i Glasriket där turister bland annat ska kunna prova på att blåsa glas i historisk miljö, titta på utställningar för historiska och moderna glasföremål, lära sig mer om glas och få guidning till regionen. En budget på 500 000 i marknadsföring har också avsatts till det gemensamma bolaget AB Glasriket för att till exempel visa glasblåsning på Sky City på Arlanda under sommarsäsongen 2013.
Att Orrefors glasbruk vid den tidpunkten kommer att ha gått förlorat ses inte som ett hinder för en utvecklad turistnäring. Markus Lund berättar att man gärna ser ett företagshotell i den stora hyttan med enskilda formgivare som kan hyra plats att producera och sälja sitt eget glas.
Markus Lund beskriver sina förhoppningar inför regeringsuppdraget som sansade, att han ”varit med förr” när sådana uppdrag kommer och sedan rinner ut i sanden. Men han hoppas och tror att regeringen inser Glasrikets betydelse för Sverige.
– Glasbruken är enormt starka bärare för det konstindustriella, historiska arvet. När vår konung eller statsminister är ute i världen är det ofta Orreforsglas man ger i officiell gåva. Det finns en stark identitet bland svenskarna kopplad till svenskt glas.
I hyttan slår hettan emot mig med full kraft. En handfull elever från Riksglasskolans gymnasieklasser arbetar för fullt vid olika ugnar vars innanmäte glöder och lyser upp i den skralt belysta fabrikslokalen. Sofie Westergren formar ett blått, gnistrande fat med hjälp av en pipa, en tång och sina lungor. Hon får hjälp av Viktor Åkesson att knacka loss det färdiga fatet och lägga det på kylning. Några glasflisor yr ner mot deras skor och Sofie Westergren böjer sig kvickt undan från de hundragradiga projektilerna.
I sommar tar hon och Viktor Åkesson studenten, samtidigt som bruket lägger ner. Att tala med dem är som att höra snacket som gått i Glasriket de senaste tio åren. De är ofta oense, och pendlar båda mellan hopp och uppgivenhet.
– Man vet ju inte om det kommer någon ny köpare till bruket. Det är ju spekulation om det, säger Sofie Westergren.
– Men då köper de ju bruket, inte märket.
– Vem bryr sig om märket?
– New Wave Group gör det.
– Jo, men dom vill ju ha hela produktionen utomlands.
– De tänker bara på pengar.
– Ja.
Under våren har informationsmötena avlöst varandra. Riksglasskolan har i och med nedläggningen hamnat i kläm, och en lösning på var skolans 44 elever ska läras upp har för eleverna tett sig långsam och nervös. Ett förslag som fortfarande pendlar mellan olika instanser är att skolan flyttar till Pukeberg i Nybro, där Linnéuniversitetet har en konstlinje. Sofie Westergren, som själv bor i Nybro, ställer sig positiv till förslaget och tror att fler kan lockas till skolan om den ligger mer centralt. Viktor Åkesson håller inte med.
– Jag hoppas vi får vara kvar här, det är större och bättre lokaler. Det heter ju Orrefors riksglasskola, inte Pukebergs, säger han.
– Det spelar väl ingen roll? Jag tror det hade varit lättare om den låg i Nybro, kontrar Sofie Westergren.
– Det är inte lätt att få lägenhet i Nybro, då är det bättre här.
– För att alla flyttar härifrån ja.
I deras klass på sju elever finns inte en enda Orreforsare. Sofie Westergren är från Enköping och Viktor Åkesson från Eslöv. Hans skånska är tydlig, men den småländska lokalpatriotismen har färgat av sig på honom. Sofie Westergren har mindre anknytning till Sydsverige, men när hon blir upprörd bryter småländska in i hennes rikssvenska. När hon är klar med studierna hoppas hon få jobb på Johansfors glasbruk. Där finns en handfull arbetare kvar, varav en snart ska gå i pension som kanske kan lära upp henne innan dess. Viktor Åkesson vill bli egenföretagare och ha en studiohytta i närheten av Eslöv.
– Men det är ju det här med kostnaden. Det måste vara lättproducerade produkter och gå snabbt att göra så att man kan skaffa sig en nisch så där i början, säger han.
Att flytta hemifrån i gymnasieåren och bosätta sig i en by med 700 invånare för att man vill bli glasblåsare var självklart för honom, ända sedan han släpade med sina föräldrar till olika glasblåsningsvisningar i Skåne och på Skansen som barn.
För Sofie Westergren blev det en dröm att jobba med glas efter ett besök i en hytta utanför Tierp där hon fick prova på att blåsa glas som fjortonåring. När jag frågar dem om de vill tillägga något har hon en sak på hjärtat.
– Förra veckan hade vi möte om att söka pengar till skolan eftersom vi har det jobbigt nu. Det är det viktigaste man kan säga. Att han, ministern, Jan Björklund ser till att vi får vara kvar. Men kommer han att stötta Glasskolan verkligen? Det är ju frågan.
– Vi förstår att du är arg på Torsten, Ulrica, men vi har inte mer tid nu! SVT:s värd i Gomorron Sverige, Alexander Norén, avbryter konstnären Ulrica Hydman Valliens fräsande kritik över en telefonlänk från Småland, samma dag som nedläggningen av bruken i Orrefors och Åfors aviseras.
– Men om produktionen ska ligga i Kina kan det ju inte kallas Orrefors Kosta Boda längre!
Ulrica Hydman Vallien är Glasrikets okrönta drottning, verksam i det snart nedlagda bruket i Åfors. I 40 år har hon arbetat för företaget som frilansande formgivare. Hennes målade, färgglada och banbrytande serviser och konstglas gjorde Orrefors Kosta Boda poppigt och fräscht på 80- och 90-talen. Hennes senaste kollektion Mine kopieras av lågprismärken över hela världen. Och hon är lika arg som i höstas när jag ringer upp henne. Det är tidig morgon i ateljén och hon har precis kommit hem från en resa till Italien.
– Jag vet inte var min kollektion ska göras nu, fyra av mina målare ska till Kosta, men mer information har jag inte fått. Det är ett ofattbart kaosläge som jag inte vet hur de ska lösa, säger Ulrica Hydman Vallien.
Hon låter stressad och berättar att hon håller på med ett par nya champagneglas. Därtill målar hon tavlor, så särskilt orolig för sig själv är hon inte. Men däremot för bygden, och vad människor hon känner ska arbeta med nu. Kritiken mot koncernägaren har också lagt sig något.
– Torsten Jansson är en företagare som det har fungerat mycket väl för att tillverka billiga produkter i Kina. Men han har inte klarat av att hantera glasindustrin och de kostnader som den innebär.
Hon tycker att företaget har satsat fel, att man har marknadsfört billiga produkter i stället för de exklusiva och dyra. Att man har tänkt mer på volym än kvalitet och konstnärlighet. Att trenden och diskussionen går mot att enskilda glaskonstnärer ska ställa ut i mindre skala ser hon som en ny möjlighet.
– Men det är ingen bra marknad just nu och ansvaret för att man säljer och går runt hamnar ju på den enskilde. Och det är svårt om man inte är väldigt etablerad, menar Ulrica Hydman Vallien.
Torsten Jansson har avböjt att medverka i detta reportage. Orrefors glasbruk läggs ner den 5 juli 2013. Det fanns i juni fyra intressenter i diskussion om att köpa Orrefors glasbruk.
Under sommaren publicerar UNT Kultur reportage av nyutexaminerade journalister, i samarbete med Journalistikutbildningen vid Uppsala universitet.