Skönhet och fula tricks

Edward Norton gör huvudrollen som Eisenheim, en illusionist med enkel bakgrund som gör succé på teaterscenen i det sena 1800-talets Wien. Där återser han sin ungdomskärlek, en grevinna (Jessica Biel) som nu är förlovad med Österrike-Ungerns grymme kronprins (Rufus Sewell). Wiens korrupte polischef Uhl (Paul Giamatti) får i uppdrag att avslöja hemligheterna bakom Eisenheims trick, men blir snart som förhäxad av den mystiske magikern.
Illusionisten är ett frosseri i skönhet. Förra sekelskiftets Wien med dess smäckra gatlyktor och immiga ölcaféer, folkmyllret på gatorna och överdåden i de kungliga salongerna, illusionistens prosaiska verkstad med kugghjul och trälårar - allt är helgjutet och ljuvligt att titta på. Tyvärr matchas inte miljöerna av skådespelarna.

Biel är fantastisk tjusig som älsklig adelsdam i turnyrklänning och Sewell gör en godkänd insats som kontrollmaniker i vaxade mustascher. Men de förblir pappersfigurer, och det gäller i högsta grad för Norton. Han ägnar större delen av filmen åt att odla sin genomträngande magikerblick och glömmer helt bort att ge sin rollfigur ett enda uns värme. Det lysande undantaget är Paul Giamattis nervöse Uhl, vars totala ambivalens skänker filmen lite välbehövlig nerv.
Färske regissören och manusförfattaren Neil Burger är uppenbarligen en fingerfärdig bildbesvärjare - synd bara att han inte har riktat trollspöet mot skådespelarna också. Då hade det blivit magiskt på riktigt, i stället för ett begåvat trolleritrick.

Skönhet och fula tricks

ILLUSIONISTEN. Det är dags att plocka ned barndomens trollkarlslåda från vinden. Korttrick och itusågade damer hottas upp till skön bildkonst i Illusionisten, en bländande vacker men märkligt sval berättelse om magi, makt och kärlek.