Vad ska du göra? Säga något? Låtsas som ingenting? Göra en menande min och föra handen mot munnen?
I antologin ”Munnens socialitet” (2006) ägnar socialpsykologen och kultursociologen Johan Asplund en hel essä åt den där brödsmulan i mungipan. Han skärskådar dess konsekvenser för mänskligt samspel och konstaterar att ”brödsmulan sitter egentligen inte i mungipan utan i det sociala gränssnittet”.
Det är en intressant essä, som dock får mig att tänka att vi i dag tillbringar ännu mer tid i det digitala än i det sociala gränssnittet. Och att det finns alldeles för få kultursociologer som försöker öka förståelsen av den världen. För det finns ju en oändlig mängd störande smulor i våra datorer. I dag talas det mycket om interaktion via nätet, men en stor del av skärmtiden tillbringas tillsammans med inte alltid så interaktiva mjukvaror.
Under veckan har UNT inte bara bytt form, utan också redaktionellt system. Doris har ersatts av Neo. Och för all del verkar Neo faktiskt vara bättre, snyggare och smartare än sin föregångare. Men just när man börjar arbeta i ett nytt datasystem blir det uppenbart hur det präglar hela ens tillvaro.
Det är absurt att många it-lösningar som används på olika arbetsplatser tycks vara utvecklade utan att varken ergonomer eller arbetsmiljöombud har blivit konsulterade. Boken ”Jävla skitsystem!” – enligt författaren Jonas Söderström Sveriges mest sålda print-on-demand-bok – visar på det orimliga i att människor tvingas anpassa sig efter maskinerna snarare än tvärtom. All denna frustration och hjälplöshet som det föder. För att inte tala om stressen, sjukskrivningarna. På bloggen med samma namn som boken konstaterades häromveckan att samverkan mellan undermåliga it-system och nya regelverk kan resultera i uppåt 40 000 onödiga knapptryckningar under en dryg månad. I alla fall på vissa a-kassor. Till följd av nya regler måste de hantera en mängd ärenden som bara avskrivs – men varje gång krävs 14 knapptryckningar i datasystemet.
Men digitala redskap är inte bara en arbetsmiljöfråga. Det är också en kulturell och filosofisk fråga. Nya mjukvaror kan få en hel arbetsplats att börja använda ett nytt språk. Några exempel från Neo: ordet ”sort” har ersatts med ”elementtyp”. ”Sidförslag” har blivit ”sidgeometrier”. Och plötsligt har det blivit stor skillnad mellan ”jobb”, ”artiklar” och ”texter”…
Det ryms en världsbild i sådana begrepp och distinktioner. Men hur mycket förstår vi av kulturen som så kallade mjukvaror för med sig? Det är med förtröstan jag noterar hur en ny akademisk disciplin växer fram: software studies. De första konferenserna inom området hölls för runt fem år sedan. År 2011 lanserades den akademiska tidskriften Computational Culture, som vill vara en plattform för interdisciplinärt utforskande av kulturella effekter av datasystemens processer och strukturer.
Det senaste numret, fritt tillgängligt på computationalculture.net, rymmer bland annat en recension av David M Berrys bok ”The Philosophy of Software: Code and Mediation in the Digital Age”. Där ställs frågor som gör mig nyfiken: ”vad är kultur efter att den har blivit mjukvaruiserad?” och ”hur förändras kulturellt skapande av mjukvara och datakod?”
Jag hoppas att fler försöker finna svaren. Vi behöver få bättre förståelse för de störande smulor som fastnat i det digitala gränssnittet. Och för hur datasystemen – skit eller inte - formar vår värld.