Skildring av den underskattade verkligheten

Vanligheten är underskattad. Eller är den överskattad, jag kan inte bestämma mig. Jag skulle vilja se vanligheten gestaltad som jag inbillar mig att den är för de flesta av oss: invand, bekväm som ett par ingångna skor eller ett väl använt hammarskaft i trä är för snickaren. Man kan ha det bra i vanligheten och vanligheten är öppen för förändringar, ett litet steg i taget. Men den vanligheten är uppenbarligen inte lämpad för konstnärlig eller kommersiell gestaltning.Samtidigt är vanligheten upphöjd bortom alla rimliga proportioner som underlag för svensk filmdramatik. Nämn den svenska film som inte gör anspråk på att ta avstamp i ditt eller mitt liv — Bergman är det enda undantag jag kan komma på, med den känsla av allegori och programförklaring som även skenbart härvarande filmer som Smultronstället ger. Så som i himmelen, Sällskapsresan, Kvarteret Korpen; vilken väg filmaren än väljer så står filmerna bastant förankrade i vad som ska föreställa det normala svenska. I Lisa Ohlins Sex, hopp och kärlek är vanligheten den grund varpå allting vilar, både handling och filmupplevelse. Man måste köpa att det här verkligen är vardagen för svenska medelklassfamiljer för att kunna ta filmen på allvar.Så vad har vi då? Vi har en hålögt sminkad tonårsdotter som skär sig i flickrummets ensamhet och önskar sig en plastikoperation i födelsedagspresent (Mira Eklund), en hjärtsjuk ömkling till pappa (Lennart Jähkel) och en håglös förvärvsarbetande mamma som går omkring och är yppig till ingen nytta (Ing-Marie Carlsson). De äter oaptitlig mat vid svagt upplysta bord och har en tv i varje rum.Lägger man till dessa miserabla existenser den håglösa mammans i snabbköpet plötsligt uppdykande ungdomskärlek (Krister Henriksson), nykter alkoholist och kändis som bedriver koppleriverksamhet i tv-rutan dygnet runt, kan man räkna med att det börjar jäsa i kalopsen.Det skulle kunna vara ett ödesdrama — Krister Henriksson har också jämfört filmen med grekiska tragedier — om det inte vore för att det över allting vilar en övertydlig ambition att mura fast filmen i ett verkligt Sverige av i dag. I det Sverige är alla olyckliga in i märgen men oförmögna att själva göra något åt saken, det är de som borde vara en närmast som är de mest kvävande. Det är dig och mig Lisa Ohlin pratar om. Man skulle kunna kalla det hon förmedlar för folkförakt.Men så kompliceras allt av ett skådespeleri som blåser liv i varje replikskifte mellan Ing-Marie Carlsson och Krister Henriksson, varje ansats till ett leende hos Mira Eklund, varje blick hos Lennart Jähkel fylld av ensamhetens dödsrädsla. I den hämningslöst svarta omgivning som Lisa Ohlin och den cirklande steadycamoperatören Knut Pedersen skapat är det kvartetten i centrum som får en att tycka om personerna och se på deras liv med medkänsla. Det är en prestation av den helt samverkande ensemblen att få filmens livslögn att framstå som sanning.