Skickligt men aningen segt

1971 blev Clifford Irving en av USA:s bäst betalda författare. För en miljon dollar sålde han rättigheterna till en auktoriserad biografi om miljardären Howard Hughes, som inte hade låtit sig intervjuas på 15 år. Kruxet var att inte heller Irving hade fått intervjua Hughes - boken var en bluff.

Lasse Hallström tar ett nytt grepp på det klassiska blåsningstemat - hans huvudperson är nämligen en riktig loser. Cliffors Irving i Richard Geres gestalt är en bedagad charmör med vågigt hår som skriver checkar utan täckning. Med Hughesboken ser han sin chans till en ny vår, och ger sig av på en entusiastisk resa mot undergången.
Tomas Alfredson har sagt att filmskapande är som att hugga ut en fjäril ur ett stenblock och sedan försöka lära den att flyga. Lasse Hallström är en regissör som är fantastisk på att mejsla fram fina fjärilar, men faller ofta på själva flygandet. Bluffen är en hantverksmässigt superb film med många dramatiska vändningar, snygga 70-talsmiljöer och febrig musik. Men det blir för mycket film av alltihop, mer en stilövning än något som verkligen berör. Därför blir det också emellanåt lite segt.

Filmens stora behållning är Alfred Molina som Irvings motvillige kumpan Dick Suskind. Han fullständiga oförmåga att bluffa skänker filmen lite välbehövlig verklighet.

Skickligt men aningen segt

Lasse Hallström ger sig i kast med en klassisk genre i Bluffen, berättelsen om en man som lyckades lura till sig en förmögenhet för en bluffbiografi om Howard Hughes. Filmen är ett fint tidsdokument som dock inte riktigt lyfter, skriver Karin Svensson.