Skapar ett stråk av sorg i humorn

När Elisabet Hermodssons debutbok Dikt-ting kom ut 1966 hade hon arbetat med bilddikter i flera år. Hon var pionjär inom ett område som då gav upphov till många diskussioner. Dikter som var bilder... eller om det var bilderna som var dikter... som man skulle betrakta... eller försöka läsa...

Redan som tonåring tecknade hon, skrev dikter, funderade över filosofiska spörsmål. Efter studenten gick hon rytmik-och dansutbildning, läste filosofi, utbildade sig på Konstfack.
Så har hennes liv fortsatt att gestalta sig: konstformerna har blandats, följts åt genom åren.

Sedan flera decennier är Elisabet Hermodsson en välkänd vispoet, lyriker, vetenskapskritiker, essäist och bildkonstnär. Hon har fortsatt arbeta med en mångfald uttrycksmedel.
I hennes utställning på Konstmuseet får bild-dikterna i stort sett ett helt rum till sitt förfogande. Där visas också den experimentella konstfilm som hon gjorde tillsammans med tonsättaren Kurt Lindgren för tv 1965.

I den andra utställningshallen visas både oljor och kol-tuschteckningar. Några motiv har följt konstnären sedan hennes ungdom, bland dem grodan.
- Det sägs att grodan är Guds första försök att skapa människan, säger hon, när vi går runt bland bilderna som strax skall hängas upp på de vitmenade väggarna.

Jag kan inte avgöra om hon skämtar eller är allvarlig. Så är det också i många av hennes bilder: ett stråk av sorg i humorn, en glimt av humor i svärtan. Till exempel när det gäller människan som narr, ett av hennes teman. I en stor kol-och tuschteckning är narren korsfäst. Där finns ensamhet och lidande, förvirring - vad nu betraktaren läser in i bilden. Men i nästa narrbild, en oljemålning, är korset glatt rött, narren har gul blus, himlen är blå och narren bestämt på väg ut ur bilden.

Fårös natur genomsyrar många av Elisabet Hermodssons, dikter och sånger, så också bilderna. I trästycken skymtar ansikten - i ansikten anar man årsringar.
Hon tecknar som hon diktar: luftigt, till synes snabbt (om än en stor teckning kan ta tre år innan hon tycker den är färdig), så att dikten eller bilden bara med nöd och näppe fäster på papperet och duken.
- Vet du, jag avbildar inte naturen. Men jag kan inte vara utan den, säger konstnären.

Utställningens äldsta bilder är från tidigt 1960-tal, de nyaste hör 2000-talet till. Elisabet Hermodsson har hunnit bli 82 år, men konstnärer går inte i pension:
- Jag målar och tecknar alltid. Kan jag inte sova på natten, går jag upp och tecknar.

Skapar ett stråk av sorg i humorn

I en utställning med verk från fem decennier presenterar Uppsala konstmuseum Elisabet Hermodsson som bildkonstnär. Teckningar, oljemålningar och bilddikter fyller två stora salar.