Skapande trots sjukdom
Den tyske medicinaren och musikhistorien Dieter Kerner utgav 1963 en omfattande studie över framstående kompositörers sjukdomshistoria. Författaren dog 1981, men boken har utkommit i en rad nya upplagor, skriver Folke Freund.
Standardverket på tyska för de stora tonsättarnas sjukdomar är författat av internisten och pianisten Dieter Kerner. Det utkom för första gången 1963 under titeln Krankheiten großer Musiker. Kerner hade den stora förmågan att kombinera ett antal kompositörers patografi (sjukdomshistoria) med musikhistoria som i sina bästa avsnitt blev en fängslande kulturhistoria. Författaren avled 1981, men verket har sedan dess utkommit i nya upplagor, den senaste, den sjätte från 2008, är redigerad av medicine professorerna Andreas Otte och Konrad Wink. Boken har som en hyllning till sin upphovsman fått titeln Kerners Krankheiten großer Musiker (Schattauer Verlag). Denna upplaga har försetts med ett så kallat "Update" för varje tonsättare, där de senaste medicinska hypoteserna och rönen redovisas.
Kerner behandlar totalt tjugotre tonsättares sjukdomshistoria, av dem är tretton tyskspråkiga. Av de stora mästarna saknas bara Händel, Haydn och Brahms. Fransk musik representeras av Chopin, Debussy och Ravel, italiensk tonkonst av Paganini, Bellini, Verdi och Puccini. Den slaviska musikens företrädare är Tjajkovskij, Smetana och Dvorák.
Varje tonsättarporträtt avslutas med en litteraturförteckning, enbart Mozartlitteraturen upptar fem sidor, Beethovens sjukdomshistoria fyra sidor. Av utrymmesskäl har jag begränsat mig till ett litet urval.
Det mest omfångsrika kapitlet ägnas Wolfgang Amadeus Mozart. Under år 2006 gjordes intensiva ansträngningar för att få fram nya fakta om tonsättarens liv och hans sjukdomar. Men inte ens under detta jubileumsår lyckades man finna några verkligt nya forskningsrön. Ett stort antal potentiella sjukdomar, som kan ha lett till döden, har nämnts, däribland njurlidande, urinförgiftning, blyförgiftning, syfilis med åtföljande överdosering av kvicksilver, kärlkramp, hjärtsvikt. Kerners slutsats var att varken syfilis eller mordförsök med gift från konkurrenten Antonio Salieris sida var sannolika dödsorsaker.
Klart är att Mozart dog av en akut infektionssjukdom, snarast torde det vara fråga om blodförgiftning (bakteriell sepsis). På Mozarts tid kunde man inte diagnostisera, än mindre behandla denna sjukdom. Det är inte ens säkert att hans liv hade kunnat räddas i dag. Även om Mozarts liv kan tyckas ha varit kort (trettiofem år och tio månader), har han under ett intensivt arbetsliv skapat 626 verk, de flesta odödliga. Det finns till och med dem som anser att vissa av hans verk är "ett gudsbevis" (Karl Barth).
Att Ludwig van Beethoven tidigt i livet blev lomhörd och senare döv, vet de flesta musikälskare. Kerner liksom författarna av ett tjugofemtal medicinska publikationer trodde att mästaren led av lues (syfilis). Nutida rön ger emellertid inget stöd för att han skulle ha varit drabbad av syfilis. Beträffande Beethovens sjukdomsbild är experterna i dag eniga på tre punkter, nämligen att han led av återkommande tarmbesvär, långt gången dövhet samt leverkoma som ledde till döden.
År 1987 - ett år efter det att Kerners fjärde upplaga hade utkommit - framlades en monografi av två österrikiska medicinare som innehöll väsentliga nya fakta om Beethovens sjukdomar. De hade lyckats hitta originalversionen av hans obduktionsprotokoll vilket länge ansågs som förlorat. Av detta framgick att en tidigare förmodan som kunde tyda på en venerisk sjukdom inte kunde bekräftas. (Man jämförde väl med den döve Smetana, som led av en obehandlad lues.) Den mest sannolika förklaringen till Beethovens dövhet - den bygger på nyare morfologiska undersökningar av skallfragment - är en otoskleros, då stigbygeln växt fast i ovala fönstret i mellanörat.
I brev till en ungdomsvän klagar Beethoven redan 1801, att hans hörsel under tre års tid blivit allt svagare, dessutom nämner han diarréer och öronsusningar dag och natt. Trots detta uppstod ett odödligt mästerverk efter det andra, utan att man i dem kunde märka någon inverkan av dövhet, eftersom hans förmåga att inom sig höra toner och klanger var intakt.
År 1815 uppträdde Beethoven sista gången som konsertpianist. Efter denna tidpunkt kunde han - till exempel på bjudningar - inte uppfatta vad som sades. Han bytte ofta bostad, liksom läkare ... År 1818 hjälpte inte ens en hörlur, under samtal fick han ta till "konversationshäftena" av vilka en tredjedel (136) bevarats. Dövheten påverkade också hans sociala situation: han försummar sitt yttre, blir valhänt, tappar saker, kastar bläckhorn i pianot, inga möbler är säkra för hans humör. Han drack mera än förr, läkarna lyckades inte förmå honom att minska konsumtionen. Ofta bad han sin brorson att skaffa äkta mineralvatten och choklad som han tålde bättre än kaffe.
Uruppförandet av den nionde symfonin den 7 maj 1824 var Beethovens största triumf. Applådåskorna kunde han emellertid inte höra. De gällde en man som vunnit andens seger över kroppen, den inre hörselns triumf. Det som ändade hans dagar den 26 maj 1827 var en skrumplever med vätskeutgjutning i buken och till sist en lunginflammation.
När Franz Schubert skrev sin "ofullbordade" symfoni 1822, drabbades han av den första av sina sjukdomar som några patografer bedömer som venerisk. Året därpå blev han inlagd på Wiens Allmänna sjukhus för syfilitiska bölder. Dessa hindrade honom dock inte från att i sovsalen (!) komponera de tjugo Lieder som ingår i cykeln Die schöne Müllerin.
Två sjukdomar anses kunna komma i fråga när det gäller Schuberts död: syfilis eller abdominal tyfus. Enligt bokens Update (2008) är en neurosyfilis mindre sannolik, eftersom denna sena form i allmänhet behöver längre tid på sig, innan den bryter ut (i genomsnitt sju till trettio år efter infektionen).
Hos Schubert - till skillnad från Schumann - har man inte kunnat konstatera den för en neurosyfilis typiska personlighetsförändringen. Därför understöder professorerna Otte och Wink Kerners hypotes om en akut infektion, betingad av bristfällig hygien och dåligt dricksvatten.
Sin enda offentliga konsert gav Schubert den 26 mars 1828, det vill säga samma år som han dog. Den blev en stor framgång för honom, både vad kritiken och ekonomin beträffar. På hösten samma år drabbades han av yrsel och blodvallning, men han genomförde ändå en kort resa till Eisenstadt, fyra mil söder om Wien, för att besöka Haydns grav. Två veckor före sin död anmälde han sig som elev (!) hos Simon Sechter för att förkovra sig i fugans konst. Han dog den 19 november 1828, men bad ännu på sin dödsbädd om en text som skulle lämpa sig för en opera.
Robert Schumanns patografi får en lekman att häpna över hur en människa, som varit så drabbad av psykisk och fysisk ohälsa, har kunnat skapa ett så stort och ljust verk. Redan som gymnasist kände han sig hemsökt av demoniska makter och vid arton års ålder hade han hörselhallucinationer. Förutom höjdsjuka drabbades han i Leipzig 1831 av en kolerafobi, som fick honom planera en resa till Rom för att rädda sitt liv. Rädsla för att bli förgiftad, dödsskräck och fobi för metallföremål upplevde han tidigt. I maj 1845 noterar han: "Mörka demoner behärskar mig." Året därpå klagar han över hörselproblem, öronsusningar, så att varje ljud blir en "klang" för honom. Reumatiska besvär, svåra depressioner och ihållande sömnlöshet uppträdde våren 1852.
I mitten av 1850-talet börjar katastrofen att avteckna sig. Schumann led av hörselproblem och vanföreställningar ("Tigrar och hyenor hade kastat sig över honom.") Han uppmanade hustrun Clara att skilja sig från honom och han genomförde ett självmordsförsök genom att kasta sig i Rhen, men han räddades av två män. Den 4 mars bad han att få bli intagen på ett privat mentalsjukhem i Endenich nära Bonn, där han sedan stannade till sin död den 29 juli 1856.
För kort tid sedan dök Schumanns sjukjournal från Endenich upp, den ger ett avgörande svar på frågan om hans sista sjukdom hörde hemma inom invärtes medicin eller psykiatri. Journalen hade undanhållits av den behandlande läkaren - på grund av tystnadsplikten. Tonsättaren Aribert Reimann ärvde journalen av en farbror. Efter långa överväganden beslöt han sig för att offentliggöra den. De utförliga akterna från Endenich-kliniken visar entydigt att Schumann dog av sviterna efter en sen syfilis i centrala nervsystemet (neurolues). Den progressiva paralysen har en incidenttopp tjugotvå år efter infektionen. Detta står i samklang med den första beskrivningen av sitt syfilitiska lidande som Schumann daterar till 1831; han hade då ofta kontakt med en viss "Christel". Eftersom en syfilitiker i de flesta fall endast smittar under de båda första sjukdomsåren, kan Schumann mycket väl ha fört ett normalt familjeliv (han gifte sig först 1840) utan att smitta hustrun och barnen.
Kerners beskrivning av de stora tonsättarnas sjukdomshistoria är inte bara en gripande framställning i sig, den visar också att geniet kan skapa ett storverk - fullt av livsglädje, harmoni och entusiasm - utan att dess svåra medicinska situation färgat av sig på verket och utan att lyssnaren anar under vilka svåra förhållanden det tillkommit.
Fotnot: För värdefull hjälp med medicinsk terminologi tackar jag docenten Rudolf Aust.
Så jobbar vi med nyheter