För min del har den här veckan fört med sig det största erkännande jag någonsin har fått som journalist: Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för vår satsning på att hitta nya former för litteraturkritiken och bland annat låta läsare ta del av litteraturkritikernas egna exemplar av böckerna med marginalanteckningar som e-böcker.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vinna ett pris som ofta förknippas med tunga gräv och avslöjanden – det är en stor glädje att också kulturjournalistiken uppmärksammas i det här sammanhanget.
Genom ett ödets ironi har denna vecka utöver framgång också rymt flera påminnelser om en av mina första upplevelser av ett journalistiskt misslyckande. Och som vinnare av Stora Journalistpriset kan man nog också våga sig på att berätta även om mindre lyckade erfarenheter. Särskilt eftersom det under den senaste tiden har givits flera exempel på kolleger som har lyckats betydligt bättre.
Det är tio år sedan jag som ung frilansjournalist tillsammans med en vän besökte Italiens sydligaste utpost, Lampedusa, då alltmer omtalad som en anhalt på rutten för illegal invandring till Europa.
Jag minns hur flyktingarnas båtar slogs sönder av grävskopor. Blev bråte på soptippen. Bildade en mindre bergskedja uppe på den annars platta, karga ön med sina gulbruna klippor. Där fanns sönderslitna träbitar, tygstycken, gummibitar, skoskulor, plastflaskor.
Ungefär 300 båtar, trodde kommunalrådet som visade oss runt på Lampedusa. ”Vi vet inte vad vi ska göra av dom annars. Det kommer ju nya hela tiden. Nu har det hunnit bli fullt igen nere i hamnen.”
Bara i juni 2003 hade det anlänt 2 500 flyktingar till ön med en lokalbefolkning på 5 000 personer. I slutet av oktober anlände 800 flyktingar till Lampedusa inom loppet av ett dygn – liksom en ”Dödens båt”, med bara ett fåtal överlevande: den hade drivit omkring till havs i flera veckor och majoriteten av passagerarna hade dött av köld och hunger och slängts överbord.
Flera år senare, under den arabiska våren, anlände nära 50 000 flyktingar till Lampedusa inom loppet av några månader. Medan Italien och andra EU-länder bråkade om lösningen sov de bland sopor och stanken av urin uppe på klippan invid Lampedusas hamn. Öborna kallade den il monte di vergogna, skammens klippa.
Skammens klippa. Dess taggiga stenar skrapade inuti mig redan efter mitt besök på ön: vi lyckades aldrig få tala med tragedins verkliga huvudpersoner, flyktingarna. Så misslyckat! Journalister förvägrades tillträde till lägret invid flygplatsen där de hölls instängda. ”Säkerhetsskäl”, sa borgmästaren. Vi insisterade lamt. Fick oresonligt mothugg.
Vi borde ha smugit oss dit och klättrat in. Men jag var alltför rädd för taggtråden, de beväpnade vakterna och deras hundar.
Ännu hellre borde vi ha kastat oss i vattnet och låtsats själva vara flyktingar för att få se verkligheten inifrån lägret.
Det var så den italienske journalisten Fabrizio Gatti gjorde något år senare. När han blev uppfiskad sa han sig vara Bilal Ibrahim el Habib, från irakiska Kurdistan.
Fabrizio Gattis bok ”Bilal” kom ut på svenska tidigare i år, i översättning av Uppsalabon Margareta Zetterström (missa inte heller hennes artikel om flyktingarnas rättslöshet här i UNT i morgon söndag 24/11!). Just nu är han på besök i Sverige och i dag, lördag 23 november, klockan 14 pratar han på Akademibokhandeln i Stockholm.
Gatti förmedlar flyktingars berättelser och ger inblick i misären, fattigdomen och våldet de tvingas möta.
Glädjande nog finns det fler initiativ med samma ambitioner.
Sajten Flyktingarna.se samlar sedan några månader individuella berättelser.
Söndagen 17 november berättade Sîlan Diljen om sin flykt från Kurdistan till Sverige i Sveriges Radios P1, som under veckan även har fortsatt att på olika sätt samla in flyktberättelser – bland annat under hashtagen #minflykt. (Diljen intervjuades även samma dag i UNT.)
Det är en stor insats, att tillgängliggöra dessa berättelser för fler. Och utan att man behöver klättra över taggtråd och trotsa beväpnade vakter och deras hundar för att ta del av dem. Det behöver inte ens ta mer än några minuter av våra bekväma liv i anspråk. Ta dig den tiden!
För gång på gång behöver vi påminnas om de mänskliga konsekvenserna av en ojämlik värld med hård gränspolitik. Alltför ofta beskrivs flyktingar som något diffust och anonymt problem, i termer av ”flyktingströmmar” och ”flyktingvågor som sköljer in”. Som om det vore något slags hotfull naturkatastrof.
Men det är ju människor. Människor som har blivit födda på fel sida om gränsen.
Hur gränser ska hanteras politiskt är en av dagens stora politiska utmaningar. För att tala med den franske filosofen Étienne Balibar – som skriver om bland annat detta i boken ”Vi, det europeiska folket?” - är gränsen en odemokratisk förutsättning för demokratiska institutioner.
Han menar att det ändå är möjligt att demokratisera gränser. Inte genom att avskaffa dem, utan genom att göra det lättare, mer humant, att överskrida dem.
Det är knappast någon lätt uppgift. Men det blir alltmer angeläget att ta sig an den.
Annars kommer skammens klippa att växa sig allt högre i Europa. Precis som båtberget gjorde på Lampedusa redan 2003.