Om jag blundar ser jag läppstiftsläppar. Det är Noora-effekten. Den självsäkra independent-tjejen i norska tv-serien ”Skam” som är lika äkta som intelligent och som mot alla pk-odds bejakar sin kärlek till skolans coolaste kille, William. Som gör det utan att svika sin lika förälskade vän Vilde och som, inte minst, är dotter till den Nora som rusade ut ur Henrik Ibsens version av en kuvad kvinnoroll i norska nationaldramat ”Ett dockhem” år 1879. Och som förblev fri.
Jag har två tvivel kring ”Skam”. Den första är att jag får en olycksbådande känsla av bedövning när jag tittar. Känslan är att min kärlek till "Skam" betyder något illavarslande, och jag måste ta reda på vad det är. Det är som om detta koncentrat av rik västvärld i "Skam" här får vara ifred från samtidens brutalitet och gå tillbaka till de värden som glömts bort: renhet, oskuld, vithet, vänskap, kärlek, begär – och kristendom. Ja, Norge har en stark kristen tradition och det finns något göttigt i att serien frossar i religiösa symboler (som till exempel psalmer), samtidigt som Noora ligger med William efter att Akon och Snoop Dogg sjungit ”I Wanna Fuck You” – och sen kommer cellon in. Ett rätt skamlöst användande av kontraster.
Men känslan är att världen brinner, och här ligger jag och kollar på "Skam". Låter mig duperas av ett skygglapps-opium. Seriens framgång har en kompensatorisk orsak, och det fyller mig med svensk ängslighet.
Mitt andra tvivel är en kritik mot att serien använder kristna symboler som bilder av flickans upphöjdhet. Varför, snälla varför, när serien är så bra, drar Julie Andem på i full kraft med en mix av de tre ingredienserna: 1. slow motion, 2. psalmer ("Härlig är jorden" respektive "Fagert er landet") 3. en vitklädd flicka som bärs fram i sina väninnors händer?
Detta händer två gånger i serien, när Vilde är full och tror att hon är gravid (säsong 1:10), och när Noora tror att hon har blivit våldtagen (säsong 2:10). I skildringar av våldtäkt är detta ett vanligt grepp, att när flickan utsätts börjar berättelsen plötsligt vimla av kristna symboler. Jag värjer mig mot det för att våldtäkt är skitigt och reellt och inget som bör upphöjas som om det vore något vackert, och som om övergreppet i sig är något begärligt. En våldtäktsskildring helt fri från detta är den utmärkta svenska biofilmen ”Flocken” från 2015, av Emma Broström och Beata Gårdeler. Den har en avskalad tonträff när det gäller att gestalta övergrepp.
Men "Skam" jobbar med symboler, och kanske är det en del av succén. I scenen där Vilde är full och bärs fram som en fallen ängel av muslimska Sana, är det en annan konstig grej som händer. För medan kören sjunger "Härlig är jorden", kräks Vilde på Sana. Och för att få bort spyan klär Sana av sig sin svarta hijab. Hon tar bokstavligen av sig slöjan och glider sen, i slow motion, fram i kritvita kläder och med en turban av en vit handduk på huvudet. Det går att läsa scenen som att Sana liksom ”smittas” av Vilde genom spyan, och ”välsignas” in i den norska, vita, kristna kultur där man dricker, ligger runt och ändå är ren som en ängel.
Men flickor är människor och inte änglasymboler, punkt. Jag tycker om "Skams" sätt att vara banalt och svulstigt, men det går att jobba med flickors vänskap, begär och kärlek och samtidigt utmana stereotypen fullt ut, hellre än att fylla i vissa konturer av stereotypen som redan finns.
Nej, ni som älskar ”Skam”, gå och se filmerna ”American Honey” av Andrea Arnold och fantastiska ”Moonlight” av Barry Jenkins. Filmer om unga människor som får mig att se, hellre än att känna att jag blundar och måste väckas snart.