Vi satt på det hippaste fiket på Södermalm i Stockholm. Hans stamhak. Michael Nyqvist var hej och tjena med personalen. Uppenbart omtyckt. Lätt att tycka om. Har man som jag varit journalist i mer än tjugo år hinner det bli åtskilliga intervjuer med olika människor. Många av dem faller ur minnet, bleknar, försvinner.
Men mötet med Michael Nyqvist kommer jag inte att glömma.
Det var ett ovanligt samtal främst av två anledningar: Dels kom det att handla om en del udda ämnen, eftersom Michael Nyqvist var det slags intervjuperson som inte hade lust att svara på närgångna frågor utan elegant väjde undan med en distraherande manövrer i stil med: "Titta! Ett havsmonster!".
Dels hade Michael Nyqvist en helt egen, koncentrerad – jag skulle nästan vilja säga gåtfull – utstrålning. Den var ju extremt tydlig på scen och film, det var en del av vad som gjorde honom så speciell som skådespelare. Men den fanns också med honom under detta mer ordinära samtal.
Han var helt enkelt en människa som gjorde intryck.
Samtidigt var Michael Nyqvist alltså något av en mardröm för en reporter som skulle skriva tusentals tecken personporträtt. Flera tunga frågor fanns där: att vara adopterad, skådespelarlivet, uppdragen som filmstjärna långt ifrån fru och barn...
Men han var en man med stark integritet. Ville absolut inte bli privat. Kastade hellre till mig en anekdot om en pojke i Indien, eller något han hört på Lidingöbanan. Nehej, det räckte visst inte för den här envisa reportern. Kastade in sjörapporten (som svar på frågan om han längtar hem ibland). Den lyssnade han på när han arbetade utomlands. Svenska högarna, Drogden, Almagrundet, Skagerack...
Fortsatte med att berätta om sin fascination för havet. Visste jag att Hornsimpan var en fisk som funnits på dinosauriernas tid? Eller hur många bra filmer man kan hitta på Youtube som handlar om kriget mellan kaskelotter och jättebläckfiskar?
Michael Nyqvist var oerhört rolig och kreativ i sina associationer. Samtidigt var det uppenbart att detta var en människa med ett stort allvar inom sig. Sina största upplevelser som skådespelare sa han var monologen han gjorde på Primo Levis bok "Är detta en människa", och Lars Noréns pjäs Personkrets 3:1. De var föreställningar som kommunicerade, sa han. Teater var för honom "ren kommunikation".
Jag tänker att det där hör ihop med en annan sak han sa. Om fyrar.
– Det mest ensamma jag vet. De står på sin kobbe och flirtar ut, tålmodigt. Det är oerhört vackert.
Det blir ett stort tomrum i svenskt kulturliv efter Michael Nyqvist. Och hans säregna, kommunikativa utstrålning.