I år firar Gustav Levin 20-årsjubileum på Uppsala Stadsteater och som en av landets sällsynta skådespelare med fast tjänst aktar han sig för att fastna i en rutin. Målet är att nollställa sig inför varje ny roll. Något han tycker är lättare sagt än gjort. Han beskriver det som extremt ansträngande.
Jag kommer att tänka på det lidande geniet som han ofta spelat. Beethoven, Bellman, Lars Norén. Varför fortsätter han?
– Jo, för att när det väl funkar, när det kommunicerar som jag brukar säga, när man känner med sina sinnen att: Herregud, de tar emot. De tar emot. Det funkar. Då är det så jävla roligt.
Det går inte att undgå upphetsningen i rösten. Gesterna är små men precisa.
– Varför jag ville bli skådespelare? Därför att … när jag var det första gången så fick jag så mycket beröm. Och jag förstod inte, varför berömmer de mig, jag har ju bara haft roligt?
Gustav Levin växte upp under vänstervindarnas 70-tal. Han beskriver barndomen i Sigtuna som idyllisk med en pappa som var lärare på Sigtunaskolan, ett överklassens tillhåll. Han och hans syskon kallades för externer eftersom de inte bodde på skolan.
– Min pappa gjorde klassresan som alla andra på den här tiden. Han var något av en sökare, det har jag fått av honom.
Mötet med teatern kom under ett specialarbete i gymnasiet där Gustav och hans vänner gjorde en egen uppsättning.
– Jag kommer aldrig att glömma, vi repade i en aula hemma i Sigtuna. Vi skulle hålla på till åtta på kvällen. Plötsligt säger någon ”Hörrni, klockan är halv tio”. Det var ingen av oss om haft koll på tiden. Annars i skolan satt man ju och sneglade på klockan. När blir det rast?
Gustav Levin hade ingen relation till teatern och visste inte hur han skulle bära sig åt för att gå vidare med intresset. Han slog upp telefonkatalogen, hittade numret till Kungliga Dramatens elevskola och ringde. Tyvärr hade antagningsproven redan varit men han fick numret till Skara skolscen. Och det var där hans framtid låg.
Efter ett år på skolscenen kom han så slutligen in på scenskolan i Stockholm där en av lärarna hette Sif Ruud. Föräldrarna mottog beskedet med skepsis.
– Det var inga glädjetjut. Skara skolscen var okej, ”Det är klart du kan gå där så kan du skaffa dig ett riktigt yrke sen”.
– Men sen när jag ringde i glädjerus och talade om att jag kommit in på scenskolan. Då var det bara helt tyst i luren. Jättelång tystnad. ”Jaha. Hur lång är den utbildningen. Tre år? Jaha.”
Skådespelaryrket verkar vara uppslukande, nästan förtärande. Därför tycker Gustav Levin att det är viktigt att koppla av på andra sätt. Gärna i sitt hus i Värmland eller ute i naturen tillsammans med sambon. Golf, skidåkning och promenader. Han är inte någon inomhusmänniska.
Gång på gång nämner han de två döttrarna och sitt barnbarn.
– De har alltid kommit först. Så var det både för mig och deras mor. Barnen kom först, sen kom våra jobb och sist kom vi. Och så sprack förhållandet om man ska förenkla det. Men jag är glad att vi prioriterade barnen. Jag är nöjd när jag ser dem i dag.
Det är bara ibland han har kopplat bort papparollen. Ungefär tre veckor före en premiär går han in i sig själv och blir inte riktigt kontaktbar för omvärlden. Ett skydd kallar han det, för att kunna behålla all den psykiska energi som krävs för att gå in i en roll. Jag funderar på om det gör att man reflekterar mer över sig själv.
– Ja, man blir tröttsamt självreflekterande. Man tänker så mycket på sina roller, men jag själv är ju den största rollen. Jag tror att jag hade varit mindre grubblande om jag haft ett annat jobb.
Men han ångrar inte en dag som skådespelare. Trots den framgångsrika karriären sitter självtvivlet som en djävul på axeln.
Nu är Gustav Levin aktuell med Morden på Bäverns Gränd, ett Sherlock Holmes-äventyr som utspelar sig i 1800-talets Uppsala. Föreställningen spelas delvis i Teaterbaren där publiken serveras mat, dryck och en och annan ledtråd. Gustav Levin beskriver pjäsen som underhållande och opretentiös. När det gäller vem det är som spelar de excentriske detektiven är han är lite hemlighetsfull.
– Jo, det är delvis jag. Det är lite spännande, man kan säga att även rollbesättningen är något av en deckargåta.