Låt mig börja med att slå fast en sak: sjuttiotalet var inte orange som man kan få för sig när man tittar på färgfoton tagna den tiden. Och som man lätt får för sig när man ser filmen Call Girl. Vi färglägger alltid det förflutna, vi ser det alltid i ljuset av de förändringar som skett, vi ser det helt enkelt i efterklokhetens ljus. Alla har vi läst historiska romaner där det oupphörligen luktar, ja, stinker och där alla gator och rännstenar rinner över av as, avfall och avföring. Syftet är dubbelt: å ena sidan exotiseras det förflutna, å andra sedan ges läsaren tillfälle att förhäva sig: vi är minsann bättre människor än äldre tiders - om inte annars så därför att vi minsann är renligare.
För den som själv var en alldeles vuxen människa när det begav sig är något av det intressantaste med Call Girl just detta att den både exotiserar och ger möjligheter till förhävelse: sjuttiotalets människor var, är det meningen att vi ska förstå, människor som inte bara var blinda för tobakens faror - de tycks alla som en ha rökt i ett kör, inne så väl som ute - utan minsann också för saltets.
Men värst av allt var - enligt filmen - det sexuella frisinnet. Som också filmkritiker påpekat antyds rentav ett samband mellan en del av lagförslagen i sexualbrottsutredningen 1976 och utnyttjandet av fjortonåriga småhoror. Det är en riktigt otäck insinuation: när man ville sänka åldern för samtycke från femton till fjorton var ju tanken ingalunda att medelålders manliga pampar i politik och näringsliv skulle ha fri tillgång till fjortisar utan att signalera att det skulle vara fritt fram också för yngre tonåringar att vara sexuellt aktiva - med varandra, närmare bestämt. För oss som vuxit upp med dubbelmoral och vitsar som "Varför lägger sig snälla flickor klockan tio? Jo, för att de ska vara hemma klockan tolv" var sjuttiotalet som att andas friskare luft. Det föräldrapar som i filmen har samlag när dottern kommer hem från skolan och hurtigt ropar "Hej" genom den öppna sängkammardörren må ha haft sina motsvarigheter i verkligheten men inte där jag rörde mig.
Men för all del, jag har aldrig rökt heller.
Vad jag trodde - och fortfarande tror - på är däremot "frihet under ansvar", ett uttryck som också hånas i filmen i några scener med aningslöst släpphänta anställda på ett ungdomshem.
Det fanns inte bara framtidstro på sjuttiotalet utan också en tro på att människan i grunden är god. Jag kan sakna bådadera. Framförallt tycker jag att yngre generationer som ser Call Girl ska ställa sig frågan vad deras egna blinda fläckar kan vara, vad det kan finnas i deras världsbild som om fyrtio år kommer att ge yngre generationer anledning till indignation och förhävelse?