Sjunde dagen
KRÖNIKA. Min berättelse slutar den 6 februari 1990. Den skall aldrig få någon efterföljare. Det var nog många bokvänner som studsade till när PO Enquists berättade om sin bok i höst, Ett annat liv.
Foto:
PO Enquist var sist i raden när Norstedts förlag i torsdags kväll presenterade ett urval av sina höstförfattare vid den årliga sensommarfesten i huset på Riddarholmen. Förlagets Eva Gedin och Susanna Romanus var inspirerande värdpar i ett program som gärna kunde ha fått pågå en stund till. Böckerna och deras författare stod i centrum. Det hedrar Norstedts att de har sådant självförtroende inför vad de håller på med och en så uttalad respekt för sin verksamhet, att de fyller en hel kväll med resolut bokpropaganda. Ibland får man vara med om motståndsfickor mot det förytligande och den infantilisering som för närvarande hotar kulturlivet lite varstans ifrån.
Inger Edelfelts framträdande var ett sådant försvar för litteraturen när hon berättade om hur den nya berättelsesamlingen Namnbrunnen med sina tolv sagor uppstått ur en längtan bort från nutidsbruset i jakt på en kärna gemensam för alla människor. Mats Kempes familjeskildring med den långa titeln Tiden angrips först, resten är oviss väntan söker på ett liknande sätt men ur ett helt annat perspektiv efter spänningsfält som hör samman med upplevelser på ett undanskymt plan. Majgull Axelssons återkomst som romanförfattare med Is och vatten, vatten och is rymmer också den en familjeproblematik, men med avstickare ända till Nordvästpassagen. Torbjörn Flygt kunde berätta att den försoningstanke som kommer till uttryck i hans redan utkomna roman Himmel, även sedan boken skrivits fortsatt att påverka honom själv på ett knappast förutsett vis.
En författares förhållande till sitt eget verk blev även ett tema för Kjell Espmark, som menade att författare inte alltid är de bästa utläggarna av sina egna verk. En historia vet ofta mera än den som berättar den. Det är sådant en bra kritiker ser. Kjell Espmark deltar i årets höstutgivning med essäsamlingen Albatrossen på däcket, som utom att titeln anspelar på Baudelaire utlovar både interiörer från Svenska Akademien, författarporträtt och kommentarer till det egna författarskapet. När Göran Hägg nu byter förlag och dessutom beger sig utomlands har han stannat för Mussolini i den första boken sedan 1923 om den italienske diktatorn med undertiteln En studie i makt. Förhållandet att "italienarna inte har någon humor", ansåg författaren själv vara orsaken till att Mussolini kunde hålla på så länge som han gjorde. Samma oförmåga att skratta ville han se bakom valet i våra dagar av en mediemogul till landets ledare.
Det är tänkvärt men knappast helt invändningsfritt. Vi får nog invänta vad recensenterna har att säga i frågan. Har man som Norstedts förlag PO Enquist i sitt stall får nog övriga författare en kväll som denna finna sig i att lämna över det allt mesta av utrymmet åt honom. Och det fastän Enquist inte heller den här gången försummade att förtala sina bägge förstlingsverk Kristallögat och Färdvägen. De är alls inte så dåliga som författaren påstår! Snarare borde förlaget ge ut dem i pocket, gärna i en volym och med förord av en någon mera välvilligt inställd kritiker än upphovsmannen själv. En sådan utgåva skulle för övrigt också passa väl in när man nu presenterar i nyutgåvor såväl Kapten Nemos bibliotek och Legionärerna som Magnetisörens femte vinter och Musikanternas uttåg. Får Norstedts bestämma är det ett riktigt PO Enquist-år som väntar. Bokvännerna kan passa på att anteckna den 23 november i almanackan. Då äger årets Bokens dag i Uppsala rum. Och PO Enquist är en av författargästerna.
Så jobbar vi med nyheter