Sjöhistoriska tar sig an Estonia-katastrofen
Det är över tio år sedan M/S Estonia förliste och 852 människor miste livet. Därmed har det också blivit möjligt för Sjöhistoriska museet i Stockholm att ta sig an ett av landets största trauman i modern historia.
Det första som besökarna på utställningen "Estonia" möts av är ett vitt rum, en kupa, där stilla musik och ljudet av porlande vatten strömmar ur högtalarna. Det är tänkt som ett värdigt minnesrum för dem som omkom när Estonia förliste och för alla andra som omkommit i havet.
— Jag vill att det ska finnas tid och rum för reflektion. En bil kan krocka och ett flygplan kan krascha, men när en båt förliser så är vi inte förberedda. Vi har skapat en bubbla av falsk säkerhet. Därför slår det väldigt hårt när en sådan här katastrof sker, säger utställningsproducenten Emma Having.
Hon tror också att rummet behövs inför det som väntar, en detaljerad beskrivning av katastrofens förlopp som inte väjer för det mörka.
Mycket som gick fel
Ur högtalarna i nästa rum hörs något helt annat än rogivande musik. En man med panik i rösten ropar nödanrop. Fartyget Estonia har nästan 40 graders slagsida och han talar inte längre engelska som är nödspråket.
Mayday-meddelandet är ett av flera exempel på allt som gick fel när katastrofen plötsligt blev verklighet. Hos den finska sjöräddningscentralen skickades signalen vidare som ett pan-pan-meddelande, ett ilmeddelande med lägre prioritet än nödanrop.
Vid nödropet syns klockslaget 00.22. En väckarklocka visar en annan tid, den har stannat på 00.02. Då slog den i golvet i hytten hos en av de överlevande. Han stoppade, irrationellt, klockan i fickan och lyckades ta sig ut ur båten. En annan klocka, ett armbandsur, stannar när mannen som bär den kämpar sig ut. Då är klockan 01.31, estnisk tid. Tjugo minuter senare sjunker Estonia.
Film om hur det var på flottarna
De överlevandes berättelser har haft en avgörande betydelse i arbetet med utställningen, berättar Emma Having. Anonyma citat berättar om hur det kändes och vad som skedde.
— Det är bara de som kan berätta om vad som hände därute, säger Emma Having.
En film bygger på deras berättelser och är ett försök att återskapa upplevelserna från livbåtarna ute i det kalla havet. Det var isande kallt, stormen ven och det gick inte att höra någonting annat. Estonia sjönk med aktern först.
— Flera av de överlevande säger samma sak. Precis när Estonia reser sig minns de inget av det kalla vattnet och av stormen. All fokus är på båten. "Det var så vackert, nästan sakralt" säger de. Sedan när Estonia har sjunkit börjar helvetet igen, säger Emma Having.
"Vi måste lära oss"
Räddningsarbetet som följde tas också noggrant upp. Men för Emma Having har arbetet med de övriga frågorna - sjösäkerhetsregler, historik och dagens sjösäkerhet - varit minst lika viktigt.
— Vi måste lära oss av det här och gå vidare, vi får inte fastna i det hemska. Sjöfarten är oerhört viktig för Sverige. Men den är osynlig i samhället. Båt är det säkraste färdmedlet, men det måste finnas ett samhällsintresse i säkerhetsfrågorna. Först när något fruktansvärt händer hamnar det på agendan.
Fotnot: Utställningen om Estonia öppnar 30 april på Sjöhistoriska museet i Stockholm och pågår till 3 september 2006.
Så jobbar vi med nyheter