Hur läser jag som kritiker en roman som Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget? Det är den frågan den här texten är tänkt att besvara. Det sanningsenliga (och kanske också lite tråkiga) svaret på den frågan måste bli: Inte på något särskilt sätt. För jag tror egentligen inte att min läsning som kritiker skiljer sig på något nämnvärt sätt från en, låt oss säga, mer lekmannamässig läsning. Förutom en viss förhöjd uppmärksamhet är min läsning av en bok jag ska recensera i stort sett identisk med min läsning av en bok jag valt att läsa enbart för nöjes skull.
Jag tror inte heller att det är i själva läsprocessen som den kritiska förmågan i första hand visar sig. Nej, kritikerns stora utmaning är snarare att formulera och sätta ord på den läsning man gjort. En kritikers viktigaste egenskap bör således vara formuleringsförmågan.
En recension eller kritiktext bör i allmänhet göra tre saker: beskriva, tolka, värdera. Två av dessa saker är relativt enkla – beskriva och värdera. Att beskriva vad en bok handlar om och säga om den är bra eller dålig är ju ingen konst. Det är tolkningen det hela kommer an på. Och det är ur denna tolkning som värderingen på ett naturligt sätt bör springa fram. Så vid sidan om formuleringsförmågan är tolkningsförmågan, det vill säga förmågan att kunna kontextualisera och finna kärnan i ett verk, en av de viktigaste egenskaperna för en kritiker.
Så hur går man då konkret tillväga för att komma fram till sin tolkning? Ja, det är här jag tror att kritikern egentligen gör samma sak som vilken läsare som helst, fast möjligtvis på ett mer självmedvetet och reflekterande sätt. Man frågar sig: Vad säger texten? På vilket sätt säger den det? Man letar efter tematiska strukturer, referenser och mönster.
Med hjälp av sina personliga livserfarenheter och tidigare läsupplevelser frågar man sig helt enkelt: Vad handlar boken om? Den kritiska läsningen försöker urskilja textens former för att på så sätt blottlägga dess innehåll.
Just Vägen mot Bålberget ställer kritikern inför en svår uppgift. Det är en oerhört omfångsrik roman med ett intrikat form- och strukturmönster, där fyra olika tidsplan och berättarperspektiv speglar sig i varandra för att tillsammans bilda en gemensam helhet. Endast att beskriva romanens handling är en utmaning för kritikern. Söderlind vecklar gradvis ut sin berättelse och låter romanens många spår korsa och gå i varandra.
Jag märker när jag ögnar igenom de spridda anteckningar jag gjort att min läsning till stor del gått ut på att hitta alla dessa olika teman och att i dessa finna en gemensam grundton, huvudstämma eller kärna. Jag märker också hur ett omdöme om boken långsamt växer fram: Jag är imponerad av den snyggt konstruerade berättelsen och hur Söderlind på ett mångtydigt sätt gestaltar grundläggande existentiella frågor om arv och skuld. Samtidigt har jag en del problem med språket, som jag stundtals upplever som platt och lite konstruerat.
Men, som sagt, just värderingen är inte kritikerns svåraste uppgift. Den kanske viktigaste egenskap som en god kritiker helst ska besitta är förmågan att på ett originellt sätt kunna fånga det egna personliga mötet med ett verk, där verk och kritiker så att säga möts öga mot öga. När en kritiktext lyckas vara beskrivande, tolkande och värderande, men på samma gång också djupt personlig och reflekterande, ja då blir kritiken inte bara ett medel för att tolka och värdera konst, utan en konst i sig.