Självuppfyllande profetior
SJUNDE DAGEN. Jag tänker på en av våra framgångsrika fotbollsspelare, Jesper Blomqvist, som under VM i USA 1994 använde delar av fritiden till att läsa Jostein Gaarders filosofihistoria Sofies värld.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter momssänkningen för några år sedan har bokförsäljningen ökat markant. Och inte minst har den snabba utgivningen av böcker i pocketutförande, kanske bara ett halvår efter det att originalboken recenserats på kultursidorna, inneburit ett uppsving för det unga bokläsandet. Allt borde alltså vara frid och fröjd.
Men nu hävdar en i dagarna publicerad undersökning från Statistiska centralbyrån att antalet yngre läsare minskar, samtidigt som könsskillnaderna tilltagit. Bland de äldre kvinnorna ökar läsningen rejält. Vad som ligger bakom ett sådant resultat, kan man naturligtvis spekulera över. Det har länge funnits ett mantra, som gått ut på att det är de medelålders kvinnorna som bär upp kulturlivet. Säkert ligger det en hel del i ett sådant påstående. Även om det brukar vara ungefär fifty-fifty vad gäller könssammansättningen hos publiken, när en teater visar någon pjäs av Lars Norén.
Risken med det alltför envetna upprepandet av de kulturbärande kvinnorna är givetvis, att det till slut blir profetian som uppfyller sig själv. För nog finns där samtidigt ett mer eller mindre dolt budskap: riktiga män läser inte böcker. Lite grand som i skolan, där flickorna numera både tar för sig så det står härliga till och har de bästa resultaten. Medan det för pojkarna mera blivit mössan på inomhus som ger anseende. Attityder av det senare slaget är knappast inbyggda i världsordningen. Ett steg i rätt riktning vore att kvalitetssäkra utbildningen av modersmålslärare, ge svenskämnet i skolan högre status och öka litteraturundervisningen.
Vad det inte minst handlar om är att rida spärr mot den av underhållningsindustrin initierade, pågående infantiliseringen av hela samhället. Att den nyligen utlysta tävlingen om bästa svenska roman, där bokförlaget Forum var en av initiativtagarna, fick avbrytas är en varningsklocka. Man hade helt enkelt inte fått in tillräckligt bra manus. Att i en sådan situation försöka skoja till hela branschen som bokförlaget Vertigos förläggare Carl-Michael Edenborg ser som en lösning i DN (8/2) är att på sikt såga
av den egna grenen. Om dikt är ett sällskapsnöje, vill jag gå ut i öknen, sade Stig Dagerman.
Då är Cecilia Wikströms kanonförslag en betydligt mera framkomlig väg. Det går inte att softa sig till det västerländska kulturarvet. I stället är det frågan om tuggmotstånd, kunskaper, personlig mognad och en utveckling till vilken det svårligen finns några lättsmälta genvägar. Det talas mycket i integrationsdebatten om det nödvändiga i att invandrarna och flyktingarna lär sig svenska och tar del av svenska sedvänjor och kultur. Hur skall vi kunna begära att de identifierar sig med det svenska kulturarvet, om vi själva värderar det efter lägsta möjliga taxa och tycker att det gör detsamma? Se där någonting för alla politiska partier att med det snaraste ta upp på dagordningen!