Självsäker pop

Och bakom de stora orden en ödslig instrumentering, som ändå har en gnutta välbärgad storstad över sig. To be gone inleder Stockholmstjejen Anna Ternheims debutalbum, Somebody outside, och tillsammans med de övriga nio låtarna faller bitarna i To be gone faktiskt på plats. Den höstlikt murriga atmosfären (jag inspireras till att plocka fram Mazzy Stars Among my swan) som kontrasteras av det hemtama ljudet av ett vardagsrumspiano, en beslutsamt stadig bas, eller en glassig utlandsfantasi i svagt rockiga A French love ­ komplett med textrader på franska.Det hörs ett eko av Nico på Somebody outside. Från det mer uppenbara, som ett ensamt Velvet Underground-tillslag på tamburinen, till hur hon använder sin brutna engelska som en tillgång (på samma sätt som också The Knifes Karin Dreijer gör). Anna Ternheim försöker inte dölja svengelskan med att mumla, som många svenska rocksångare, utan lägger i stället en tyngd på varje bokstav. Det kan låta alltför medvetet och nästan irriterande, men också befriande och starkt. Anna Ternheim kan med lite god vilja kallas singer-songwriter, men det veka och undflyende tilltalet som brukar karaktärisera genren finns inte här. Inte ens när hon saknar en kärlek som hittat en annan i Better be är hon enbart självömkande, utan har också revanschlust och självdistans: ²Me and you/ A better laugh in 20 years from now/ With some perspective and dedication/ I will find somebody new.² Den gråtande steelgitarren används, visst, men i bakgrunden smyger bilmotorljud tillsammans med havsbrus och märkliga elektroniskt drillande flöjter. Fastän Anna Ternheim är en skicklig låtskrivare finns här en sång som sticker ut alldeles extra ­ och den är inte hennes egen. Den omtalade versionen av Broder Daniels Shoreline är verkligen vacker. Hon har skalat av den redan i originalversionen enkla sången till en rak pianoballad och effekten är densamma som när Tori Amos gör skör ballad av Nirvana och Eminem, eller när José González gör om The Knifes Heartbeats. Den har helt enkelt blivit en ny låt, mycket självklar i sitt uttryck som om den skrivits för att framföras så här. Anna Ternheim har en säkerhet och ett självförtroende som inte finns hos alla färska nykomlingar, särskilt inte i just den sorgsna popgenren.